Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Reinfeldts testamente

/
  • Decemberuppgörelsen innebär kronan på Fredrik Reinfeldts Alliansverk. Den institutionalisering av blockpolitiken som nu stadfästs är hans kungstanke.

Annons

Lika lättade som de flesta andra var även jag i lördags.

Beskedet var precis den julklapp man önskade sig. Hotet om nyvalskaos undanröjdes. En bred överenskommelse var trots höstens låsningar ändå möjlig.

Bara att se partiledarna från riksdagens sex mittenpartier – om detta begrepp tänjs – stå sida vid sida, eniga om att rädda landet från vanrykte och handlingsförlamning, var tillräckligt för att skjuta djupare analyser om överenskommelsens innehåll åt sidan.

Men väl tillbakakommen från julledighet och med möjlighet till några dagars eftertanke framstår överenskommelsen inte helt okomplicerad. Det var tacknämligt att den kom till stånd. Men borde den inte haft en annan profil?

På väg ut från presskonferensen återgick blivande oppositionsledaren Anna Kinberg Batra (M) till Alliansens mantra från i höstas om att Sverige har en stark opposition och en svag regering.

Men innebär inte decemberöverenskommelsen egentligen motsatsen? De borgerliga har ju frånskrivit sig den möjlighet som statsministern faktiskt, och upprepade gånger, gett dem att påverka budgeten. Omvänt har de gett statsministern carte blanche att utforma precis vilken budget han vill. Vem är stark och vem är svag?

I den mån regeringen är svag är det i förhållande till Vänsterpartiet, inte till Alliansen. Denna har gett Vänstern fri lejd att dra regeringen vänsterut, utan motstånd från socialliberal motkraft. I de frågor där V och MP tycker likadant – och särskilt om även socialdemokratins vänsterflygel instämmer – är Löfven maktlös.

De sex partiernas ledare hade kunnat enas om samarbete i stället för om konfrontation. Det skulle ha resulterat i sådan bred och långsiktig mittenpolitik som i alla tider visat sig gynnsam för landet. I stället tvingar man nu Sverige att dansa efter Jonas Sjöstedts pipa.

Att ett lands borgerliga partier håller gränsen mot ett högernationalistiskt parti är hedervärt, men tyvärr unikt. Unikt – men dock mer förvånande än hedervärt – torde det också vara att ett lands icke-socialistiska partier pressar en S-statsminister att föra en betydligt mer vänsterinriktad politik än han själv vill.

Att landets vänstraste parti (V) bildats på samma sätt som landets högraste (SD) – alltså i direkt avsikt att, eller i miljöer med avsikt att, inrätta endera av 1900-talets båda mördarideologier – tycks, märkligt nog, föga bekymra ledarskapet för landets liberala och konservativa partier. Detta faktum borde dock bekymra dessa partiers medlemmar och sympatisörer.

Alliansens avsikt är förstås taktisk. Genom att smeta vänsterparti på Löfven ökar Alliansens chanser att bli återvald 2018, tror man.

Men priset är högt. Vänstern har getts öppet mål att demontera Alliansens arbetslinje. En återvald Allians 2018 kan tvingas ägna flera år åt att återställa en ekonomi nedkörd i vänsterdiket.

Dessutom tillkommer den lilla detaljen att det folk som förväntas återvälja Alliansen nu tvingas uthärda fyra år av skattehöjningar, företagarfientlighet och bidragsframdriven arbetslöshet, med alla dess följder. Alltså sådant som hade kunnat förhindras av en uppgörelse som byggt på sakpolitisk samverkan.

Alliansen måste dessutom uppenbarligen ha missbedömt (eller valt att inte åhöra) sin interna partiopinion.

Snabbt framkom stark och tung kritik mot decemberöverenskommelsen, inte minst inom Alliansens ledande parti, M. I denna kontext har nu Anna Kinberg Batra försatt sig, bara två veckor innan det är planerat att hon väljs till partiledare, under förgivettagna, enade ovationer.

Men åtminstone en borgerlig politiker torde vara nöjd. Fredrik Reinfeldt.

Decemberuppgörelsen innebär kronan på hans Alliansverk. Den institutionalisering av blockpolitiken som nu stadfästs är hans kungstanke.

Hur pass smart han tänkt kommer nu att visa sig.

Annons