Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Rektorn stod stadigt i stormen

När åtta niondeklassare på Sofiedalskolan portades från avslutningslunchen i Gävle stadshus för att de startat ett matkrig i skolans matsal hamnade rektorn Camilla Frykman i skottgluggen. Sen kom hyllningarna.

– Jag hade inte alls väntat mig att det skulle bli så starka reaktioner, säger hon.

Annons

Nu har rektorn tagit sommarlov. Hon har fått lite distans till dramatiken under de där sista dagarna av terminen.

– Jag var själv i matsalen när det en mer och mer upptrissad stämning. Det kan ju bli lite så i slutet av terminen; man ska skoja och man tar inte saker så seriöst eftersom det ändå snart är sommarlov. Men det här var mer än så. Det var en otäck stämning där de trissades varandra och det övergick i tumult. Vi vuxna som var där försökte prata med eleverna, men det gick inte att få kontroll över eleverna, berättar hon.

Efter diskussioner på skolan fattades det berömda beslutet.

– Det hade hänt en del andra saker också kring en del av de här eleverna. Det var inget lätt beslut att ta, men det kändes helt enkelt inte okej att dagen därpå gå på middag i Stadshuset och att de skulle få vara med i det sammanhanget efter det beteendet. Jag tycker att det var en relevant konsekvens; bråkar man med andra och kastar mat ska man inte gå på fin middag med de utsatta dagen därpå.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. En av föräldrarna polisanmälde Camilla Frykman för tjänstefel för den kollektiva bestraffningen och för att de aktuella eleverna inte var välkomna till skolavslutningen utan målsman.

Hon är försiktig och eftertänksam, säger bara att de starka reaktionerna var oväntade eller om hon blev arg eller ledsen.

– Det är jobbigt när man inte kan lösa saker genom att prata, men jag har full respekt för att föräldrar berättar om sina åsikter i tidningen, det är deras rättighet, och för att de tänker på sina barn, det är en förälders uppgift att göra det.

Hon ser inte att situationen hade kunnat lösas på annat sätt.

– Hur mycket man än vill så går det inte alltid att diskutera sig ur svåra situationer. Då måste det finnas ett vuxet ledarskap som tar ansvar, det är en del av den fostrande uppgift vi har i skolan.

Men även om hon fick mycket ris för sitt beslut så fick hon i slutändan mest ros, från elever, skolpersonal och andra.

– Det värmde när alla rektorer och förskolechefer både i Södra och Valbo skolområde gick ut i tidningarna med sitt stöd.

Sofiedalskolan har varit i hetluften tidigare, då det handlat om elever på skolan som haft rasistiska åsikter.

– Det har funnits åsikter hos vissa elever som fått mycket utrymme. Skolan har även varit utsatt för affischering om nätterna. Även om det bara handlade om ett begränsat antal elever tycker jag aldrig man kan säga att det fick överdrivna proportioner. Finns det rasism, eller något annat som kränker mänskliga rättigheter, så måste det upp till ytan.

Ett resultat av de händelserna är skolans elevförening, säger hon.

– Den är fantastisk. Eleverna satte ned foten för att de inte ville att skolan skulle vara identifierad med främlingsfientlighet. Och jag vet att främlingsfientlighet inte är något specifikt för den här skolan. Barn, som de ju faktiskt är i den åldern, prövar olika tankar och åsikter när de utvecklas. Åsikterna skaffar de sig själva, kanske kommer de från föräldrarna, hursomhelst hör det till utvecklingen.

Hon är född i Gävle och uppvuxen på Brynäs där hon gick på Stenebergsskolan. Redan när hon var sju år visste hon att hon ville bli lärare.

– Jag hade en så fantastisk lärare, Maj Näslund heter hon. Hon var så duktig och kunde så mycket. Framförallt var hon snäll, mot alla. Hon är en förebild.

Andra förebilder är Steve Jobs, Apples grundare, och vissa elever.

– Steve Jobs gillar jag jättemycket, hans inställning till livet; att man egentligen själv redan vet vad man ska bli eller göra i livet och att man har nytta av allt man är med om, det är meningen att vi ska lära oss vissa saker. Några elever har lärt mig väldigt mycket, bland annat vilken tillgång olikheter kan vara.

Hon gick lärarutbildningen i Gävle direkt efter gymnasiet. Hon tillhörde den första kullen grundskollärare som gick ut från Högskolan i Gävle. Efter en tid som lärare ville hon bli rektor.

– Jag ville ha möjligheten att påverka och driva på utvecklingen. Som lärare är det svårt att göra det och samtidigt vara lärare.

Hon tycker att dagens skola är bättre än den i går.

– Då handlade det om hur högt du kunde hoppa, i dag måste du över en ribba. Det handlar om vad du kan, inte om vem du är, som det litegrand gjorde när jag gick i skolan. Var man ganska väluppfostrad och betedde sig som man skulle då kunde man få lite högre betyg. Kunskap är en sak, vem man är en annan.

Hon säger att drivkraften är en obändig tro på människan.

– Som lärare måste jag ha den inställningen. Jag tror att alla vill och kan, de behöver bara förutsättningarna. Det gäller även vuxna.

Hon träffade sin Ulf när hon var 15 år. En del av sommaren tillbringar familjen i USA och San Francisco, där det finns släktingar och där de varit tidigare.

– Men vi ska till Las Vegas den här gången, säger hon och ler.

Vi pratar en stund om ökenstaden som är känd för nattlivet men nästan blir lite märklig och bisarr i hettan och dagsljuset. Sen pratar vi om annat. Hon poserar snällt, något obekvämt för bilderna. Innan vi skiljs kan hon inte hålla sig, vissa saker måste man dela med sig av. Hon berättar om ärendet i Nevadaöknen.

– Vi ska förnya våra vigsellöften. I ett sånt där kapell med Elvispastor. Vi har varit gifta i 17 år, säger hon och fnissar lite.

Och jag tänker att det nog är bra med en rektor som vågar vara vuxen, men inte glömmer nödvändigheten i att vara lite tramsig ibland också.