Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Resereportage från Kina med Greybeards, Northern Ladies och Mass Diversity från Gävle: "Känns som vi hoppat över flera trappsteg i karriärstegen"

Sent i september och början av oktober var Gävlebanden Greybeards, Northern Ladies och Mass Diversity på Kina-turné. Jennika Ojala följde tre drivna lokalband inför tusentals fans med sin kameralins i ett land där allt är väldigt annorlunda mot hemma i Gästrikland.

”Det känns som att vi har hoppat över flera trappsteg i karriärstegen” säger någon i Northern Ladies efter sin soundcheck på Western China Music Festival. En soundcheck där ett par tusen personer står i publiken.

Vanligtvis går en soundcheck till på det viset att du som musiker testar ditt instrument framför ett par tekniker och kanske lite serveringspersonal. Men allt är lite större i Kina. Det är inte bara husen eller antalet invånare som är höga. Scenerna är det också. Och ja, det kan tyckas som att vi hoppat över ett par trappsteg, från spelningar för ett tjugotal personer på CC-Puben till en av Kinas största festivaler. Där publikantalet vid en soundcheck påminner om en headline-spelning på Gefle Metal Festival.

Det är med Regina Vallanger, skivbolagsdirektör på Attitude Recordnings vid rodret som vi alla har hamnat här. I samarbete med det kinesiska bolaget Beeger Music har tre svenska akter blivit inbjudna för att röra om i festivalens annars uteslutande inhemska lineup. Detta med Gävlebaserade banden Greybeards, Northern Ladies och Mass Diversity. Jag åker med som officiell fotograf.

På nio timmar hinner du arbeta en helt vanlig arbetsdag, köra från Gävle till Haparanda eller flyga från Arlanda till Peking International Airport. Vi gjorde det sistnämnda. Packade instrument, lite kläder och gav oss i väg till ett land ingen av oss hade besökt. Förutom killarna i Greybeards som gjorde sin debut i Kina redan i våras och nu skulle återvända för andra gången.

Att vara musiker är att inte tveka när chanser ges. Att tveklöst packa sitt case och ett par t-shirts för att åka nio timmar till andra sidan jordklotet för att göra en spelning på 30 minuter. En musiker tvekar inte för att med en opålitlig van åka till Falköping där tio personer kommer för att höra dig spela för mat och reseersättning. Att vara musiker handlar om att ge upp många bekvämligheter och våga kliva ut i något som när som helst kan bära eller brista.

Att vara fotograf är väldigt likt. Innan du har gjort dig ett namn som duktig och erfaren gäller det att våga åka på jobben som betalar minst trots att hyran oundvikligt ska in den 30:e. För om jag inte åker, hur vet jag då om jag kan lyckas?

Visst är det enklare för oss att stanna hemma, ta ett extrapass i stället för att gå minus på att spela i Falköping. Hos de allra skickligaste finns ett driv som konkurrerar ut all bekvämlighet. Du ser till att du packar ditt case och hoppar in i din van. Du kör på fast motorn snart kommer att koka. Du spelar för tio personer och vet att nästa gång är de dubbelt så många.

Vi tvekade alltså inte. Helt ovetande om vad det innebar tackade vi självklart ja för att bege oss ända till Kina. Utöver den långa flygningen mellan länderna innefattade resan även inrikesflyg och bussresor. Men det är inget nytt, resor är vi som sagt vana vid.

Däremot inte över att bli behandlade som rockstjärnor. Om man vanligtvis är ett band som spelar på små klubbar runt om i Sverige blir det som bäst en natt på ett vandrarhem. Ibland blir det bara att hoppa in i sin van igen för att åka hem, eller övernatta på något lämpligt golv med tvivelaktig heltäckningsmatta. Vi är inte vana vid fyrstjärniga hotell.

Vi skrattar och springer mellan varandras rum för att jämföra om någon fått det lite lyxigare.

Att tre svenska band kommer till Kina är en stor grej som det har satsats på. Man har hyrt bussar och bokat en mängd hotellrum som passar vår ”europeiska standard”. Den standard, som för oss innebär soffor eller en natt i sin van är helt klart överträffad.

Banden blir behandlade på precis samma sätt som om U2 var på besök. Önskemål om förstärkare och trumset är mötta och inga krav är orimliga. När några instrument försvunnit längs den långa resan ersätts dom snabbt med dyra fina märken och inte bara något man kan få tag på i sista sekunden.

Kina är ett land som bär på mycket respekt. Men som också har gott om humor där det känns att naturlig glädje ligger människor väldigt nära tillhands. Något vi i Skandinavien många gånger kan tyckas sakna.

Sist vi var på turné ihop skrev jag en artikel om att något stort håller på att hända och att det bara är en tidsfråga innan resten av världen kommer att förstå. Kina har förstått.

Banden får ett fantastiskt bemötande även om det till en början känns lite tystlåtet.Vi är vana vid att en stor publik är väldigt högljudd, i Kina står man och lyssnar när artisterna pratar. Det är inte förrän det blir helt tyst på scenen som det jublas från publiken. Och om sångaren säger något mellan låtarna, då lyssnar man. Även om de med största sannolikhet inte begriper ett ord.

Det är inte många i Kina som pratar engelska och de som försäkrar oss om sina goda språkkunskaper missförstår ändå hälften av det som blir sagt. Kommunikationen går hackigt. Det blir mycket teckenspråk och exempelvis en soundcheck som vanligtvis är snabbt överstökad tar en halvtimme extra.

Det har uppstått fansidor som hyllar Gävlebanden på de största sociala medierna i Kina. Efter sina spelningar skriver de autografer och tar selfies i flera timmar. Försöker kommunicera trots att språket blir en begränsning.

Vi vet att det är ärofyllt att få spela inför sina fans och att resan bara är en del av jobbet. I Kina förstår fansen även hur mycket tid banden lagt på att resa för att spela en halvtimme per spelning. En förståelse som inte alltid infinner sig på småklubbar runtom i Sverige.

Vi åker alla timmar hem igen. Trötta som man bara är efter en lång turné. Pratar om allt vi upplevt, längtan efter svensk husmanskost och hur skönt det ska bli att slippa den extrema värmen.

Men vi planerar också. För det går bra i Kina. Trots språkskillnader, konstig mat och jetlag är det en självklarhet att vi kommer att återvända. Kanske ganska snart.