Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Respekt för kulturkärleken

Annons

Tobias Carron, flöjt

Per Skareng, gitarr

Denna vackra fredagsafton, tillika kulturafton, var det så dags för den ”lokala” duon bestående av Tobias Carron på flöjt och Per Skareng på gitarr att förföra våra öron med kammarmusik.

Salen är fylld och luften är tunn då första stycket klingar ut i kvällningen. Det är Enrique Granados ”Danza Espanola”, en smäktande medelhavsbris från Spainens kust med åldriga, kanske rent nostalgiska och nationalistiska undertoner. Skareng smattrar fram en hypnotisk rytm på gitarren, ovanpå detta läggs sköra valsflämtningar och viskningar från Carron.

Nästa stycke är Mauro Giulianis Allegro Maestoso ur ”Grand Dou Concertante op. 85” vars gitarrspel besitter en komisk ton – vägen mellan skalorna är en lek och precisionen är av yttersta vikt. De svåra och intensiva passagerna ger knappt utrymme för Carron att andas samtidigt som de fodrar en perfekt rytmik i sitt genomförande.

Carl Philip Emanuel Bach, Johann Sebastians mest uppskattade son, får ett stycke ur sin ”Hamburger-Sonate” uppfört. Ett kompakt stycke där en given liten melodi varieras i alla oändlighet. Hela tiden läggs det till ny brodyr och ny ornamentik. Melodin är ren och stolt, men inte högmodig utan snarare ljuv och ärlig.

Skareng får scenen för sig själv en kort stund då han framför Joaquim Turinas ”Sonata Para Guitara”. Lento-allegrot är en prövning i den latinamerikanska skalan, dissonanter slängs in och omkullkastar det givna. Det finnes även spår av jazz i stycket, ibland är det till och med solospel utan given harmonisering. Andantet är mer försiktigt och återhållsamt, fortförande i samma stil dock. Allegro vivot är en furiös blandning av dysfunktionell gladjazz och aggressiv latino. De två riktningarna avbryter konstant varandra för att till slut vävas samman.

Mer strömlinjeformad är Bellmans epistlar. Ikväll bjuds det på nummer 82, 80, 2 och 81. Melodierna klarar av att stå själva utan musik, speciellt när arrangemanget av Ulf G. Åhslund är så speciellt. ”Märk hur vår skugga” är till exempel avhuggen i rytmiken och skapar därför en större rörelse i melodin.

Sedan följer en snärtig tangohyllning till Buenos Aires av Máximo Diego Pujol. Ett högt tempo och mycket sensualism återfinns i stycket.

Lars Gullins ”Silhouette” framförs i ett högre register än vanligt och det ger effekt. Istället för att låta som cooljazz låter det plötsligt som klassisk konstmusik, något som bara bevisar att musik inte är något stelt och oformligt trots allt.

Kvällen avslutas med Joaquin Rodrigos ”Tres canciones español” som med sin kvickhet får Carron att nästan snubbla över tonerna. Den otroligt snabba och kärleksfyllda inledningen byts snabbt mot en blek och hopplös sorg i vilken flöjten gråter ovanpå gitarrens dova harmoniseringar.

Efter en bisarr avslutning av stycket blir Carron och Skareng applåderade upp för ännu ett kort stycke. Den välfyllda salongen lämnas tom för att redan nästa afton tas i besittning.

Nästa år firar dessa kulturaftnar femton långa år, ett arrangemang av världsklass som nästan helt styrs upp av Brita Planck. Denna dam har genom sin idealism och kulturkärlek lyckats med det som Musik Vid Siljan måste ha en hel administration för att klara av. Det är värt stor respekt och uppskattning.

” Den otroligt snabba och kärleksfyllda inledningen byts snabbt mot en blek och hopplös sorg i vilken flöjten gråter ovanpå gitarrens dova harmoniseringar”