Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ring, ring (bara du har batteri)

Jag kommer ihåg min första mobil. Den var stor som en tegelsten, såg ut som något militären utvecklat, och den kunde bara göra en sak: ringa. Ofta kunde den inte det heller. Det gällde att hålla sig nära mobilmasterna. Men en sak var den överlägsen på: batteriet räckte hur länge som helst.

Annons

Sedan dess har mobilerna blivit mindre, snyggare, smartare och totalt djävla värdelösa vad gäller batterikapacitet. Och ju mer jag tänker på det, desto mer förbannad blir jag. En modern mobil är ju både dator, TV, spelarkad, bibliotek, skrivmaskin, kompass och kamera. Och telefon. Så med tanke på alla komponenter som har utvecklats, förbättrats och tillkommit – varför blir batterierna bara sämre för varje ny modell?

I början av veckan, när det var lite kyligare ute, cyklade jag till jobbet en dag med fulladdat mobilbatteri. När jag kom fram var det 10% kvar, och när jag skulle använda den så dog den. De är inte gjorda för att tåla våra temperaturer. Det är sant! En finsk dator-tidning testade det där. De tog 15 sprillans nya mobiler och la in dem i ett rum där de snabbt sänkte temperaturen gradvis. Redan vid ett par minusgrader började den första mobilen krångla, och vid -30 var det bara en enda av dem som fortfarande fungerade. De flesta batterierna, lyckades man luska ut, var tillverkade av sydkoreaner som förmodligen inte ens kunde föreställa sig att någon är så dum i huvudet att de frivilligt ger sig ut när det -15 ute.

Jag har en kompis som brukar ordna överlevnadskurser, och han säger att om man ska ge sig ut på en fjälltur så måste man förvara mobilen tryckt mot kroppen. Är man kvinna föreslår han att man lägger den i klyftan i bh´n. För män rekommenderar han att man lägger den i kalsongerna. Japp, han säger så. Och jag får genast en bild i huvudet där jag frysande stapplar fram i ett vintrigt fjällandskap och möter en okänd kvinna som ber att få låna min mobil och… - ja, jag behöver väl inte beskriva det i detalj kanske.

Men, för tusan, ska det behöva vara såhär? När jag står där på toppen av Stekenjokk vill jag inte nödvändigtvis ta en bild där jag får roliga kaninöron och en kattmun. Jag behöver inte ens lägga upp en insta-bild där jag gör ett duckface. Faktiskt behöver jag inte ens göra en rolig liten film och sprida på Facebook. Det enda jag begär är att det ska finnas tillräckligt mycket batteri kvar för att kunna ringa Miss Bomhus och säga att det gick bra och att jag kommer ner när jag vilat lite.

Jag antar att det där är ganska typiskt för oss som är födda i det förra årtusendet. Vi kan leva utan kaninöronen, men kunna ringa frun eller fjällräddningen – det vill vi. Och det kunde man som sagt med min första mobil. Man kunde gå upp och ner för Stekenjokk fem gånger om man ville – den hängde fortfarande med. Och det bästa av allt: om man blev frusen var det bara att ringa någon. Då blev antennen så varm att man kunde värma frusna kroppsedelar med den. Det är vad jag kallar en smart-phone!

Larry Forsberg

Låtskrivare och radiopratare

Mer läsning

Annons