Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Robert kör med raka rör

På onsdag kommer Robert Wells till ­Gävle. Den här ­gången handlar det om en intim konsert i konserthuset, Close up, där han har sällskap av sina mest trogna musiker. Han ska också hålla ­audition med pianister från Kultur­skolan.

Annons

Han håller till på en riktigt klassisk adress, Fyrverkarbacken i Stockholm. Där Robert Wells nu har sin studio med flygel, noter, olika instrument och inspelningsmöjligheter hade en gång i tiden statsminister Tage Erlander sitt kontor. Statsministern hade även sin bostad i huset och kontoret var litet småhemligt.

Så småningom blev det ett dagis men nu är det Robert som huserar här och när vi träffas finns även hans tre körande damer, Eleonor, Hanna och Maria, som även är hans sambo, på plats för att repa inför den stundande turnén.

Vi börjar med att prata gamla minnen.

Det var nämligen med Gävle symfoniorkester som Robert Wells startade det som blivit hans specialitet, att spela klassisk musik på sitt svängiga, rockiga, boogiewoogiga sätt med en symfoniorkester som komp.

Året var 1989 och Robert var på den tiden helt enkelt ett rocksnöre, fast med klassisk utbildning från Musikhögskolan i grunden.

Han hade fått nobben från flera symfoniorkestrar. Han hade gästspelat med Norrköpings symfoniorkester och blivit behandlad som skit. Så fick han kontakt med Gert Norén, då chef för orkestern i Gävle som tyckte att Robert dög, eftersom han hade jobbat med Lill-Babs. Gert gillade Lill-Babs.

Den första konserten, i juni, ägde rum på Södra Berget i Sundsvall. Publiken bestod av 80 personer, orkestern av nästan lika många. Men de som kom och lyssnade var entusiastiska.

Och för Robert var det en enormt häftig upplevelse att få höra sin egen musik, arrangerad för stor orkester.

– Jag glömmer aldrig en gammal altviolinist i orkestern, han kallades visst Indianen och var legendarisk. På konserterna gick han längst fram på scenen och spelade ”Splanky”, en gammal Basielåt på pizzicato. Det var så jävla häftigt.

Robert gjorde flera turnéer med orkestern i Gävle och spelade även in två skivor, Rhapsody in Rock I och II.

Men sen sökte Robert sig till andra orkestrar eftersom han vill turnera på sommaren när musikerna hade semester.

– Så är det med alla institutionsorkestrar, de har semester när alla andra artister jobbar som mest. Nu handplockar jag folk varav många jobbar ibland i Gävleorkestern, hoppar in och vikar.

Han är långhårig och med trendig skäggstubb.

Att Robert har växt upp bland idel journalister i släkten märks. Morfar och morfars bror var sportjournalister på Aftonbladet, mamma Monica Lehman jobbade på både Stockholmstidningen och Svenska Dagbladet, styvpappa Martin Lehman, sportchef på Svenskan, och pappa Jerry Wells, känd kriminaljournalist på Kvällsposten i Malmö. Inga musiker, men båda föräldrarna var extremt intresserade av musik.

Han har skrivit själv också. I Svenska Dagbladet hade han en egen spalt om pop när han var 17 år.

Han är proffsig i mötet med journalister, lättpratad och tillmötesgående.

Pappan lämnade familjen när Robert var mycket liten. Och det är en av anledningarna till att han själv aldrig gift sig med sin Maria, trots att hon är mor till hans två söner och att de levt som gifta i 18 år.

– Jag har sett alltför många skilsmässor runt mig, säger han förklarande.

Men att familjen är viktigast för honom är uppenbart.

Han säger också att han har en buddhistisk inställning i livet. Man kommer ingenstans genom att ödsla dum energi.

– Om man som jag jobbar både med hårdrock och klassisk musik samtidigt så möter man alltid folk som ”vet”. Jag har lärt mig, ända sen jag gick på Musikhögskolan att jag får alla sorters reaktioner och recensioner, allt från att vara pytt-i-panna musiker till att vara världsartist. Och det är OK. För jag har också varit med om att det har varit helt tyst, i mitten av 90-talet. Det är det värsta du kan råka ut för som kreativ kulturarbetare. Hellre än tystnad tar jag en avhyvling.

Han var bara tre år gammal när han greps av musiken. Det var tio-i-topp på radion och Ola and the Janglers fick en hit med ”Alex was the man”.

– Det var skitballt pianospel i den låten. Det glömmer jag aldrig. Hep Stars med Benny Andersson blev min stora idol och är det fortfarande. Jag började spela piano när jag var sju och till hösten blir det 40 år.

Robert hyser stor kärlek till pianot och förfasar sig över att pianon numera slumpas bort. Av den anledningen kommer han att hålla auditions med unga pianister i alla städer som han kommer till under turnén, även här i Gävle. 47 pianister har anmält sig och de bästa av dem kommer han att ta med sig till sommarens konserter i Dalhalla. I september kommer han även att starta en pianoskola på nätet.

Robert kör en rak stil. Det är det enda som gäller, säger han.

Inget dalt, inget magistrerande.

– När jag kör seminarier ställer jag alltid frågan, varför musicerar du? Är det för att du ska visa upp dig på en scen och få bekräftelse eller är det för att du vill underhålla dem som köpt biljett och kommit dit? Måste du dricka whisky innan du går upp på scenen, då ska du sluta direkt.

Robert älskar att stå på scenen och underhålla, som Charlie Norman och Victor Borge men blir mörkrädd och arg när han ser all den strategi som äger rum.

– Men nu är det nya tider, med alla nedladdningar. Skivbolagen kan inte längre styra sina artister och ska heller inte göra det. Inte säga, ligg lågt i tre år, sen släpper vi din platta. Får man då ingen hit, då är det kört. Du måste utveckla dig som entertainer på scenen och ta för dig och tycka att det är roligt.

– Jag var väldigt lillgammal. Jag såg ut som Harry Potter. Jag var som en professor, en väldigt gammal själ. När jag var elva år åkte jag och mina kompisar in till Operan och satt på lyssnarplatser högst upp. Vi hade abonnemang på Konserthuset. Jag var livrädd för tjejer och lyssnade bara på klassisk musik. Därför är det så skönt med mina egna två söner. De är riktiga dudes med massor av brudar.

– Rättegången med honom har inte påverkat mig. Jag tycker mest synd om hans barn och hans fru. Han var min polare men jag bröt kontakten med honom för fyra år sedan. Det var av helt andra skäl. Han kommer från en annan kultur. I grunden är han en väldigt snäll kille men det skiter sig. Det går inte att samarbeta med någon som bara tänker på sig själv. Men du kan inte ta ifrån honom hans talang. Han är en fantastisk sångare. Hur illa jag än tycker om honom hoppas jag att han får en andra chans. Men inte med mig, där är det kört.

– Ja, många gånger. Min manager, Vicky von der Lancken satt inne på Lindomeanstalten utanför Göteborg och bandet spelade där. Jag har spelat på massor av anstalter.

– I början handlade det bara om klassisk musik men jag älskar jazz, all form av jazz. Och rock. För mig gällde det att kunna kombinera eller lägga av. Man ska spela för att underhålla men när det gäller vad du ska spela måste du följa ditt hjärta. Bara, bara lyssna till ditt eget hjärta. Det är så man ska tänka när man är musikant.

– Absolut familjen. Jag är så extremt glad att jag har fått två fina grabbar. Att det blev en familj över huvud taget. Och jag har en fantastisk fästmö. Tack vare att hon sjunger själv fattar hon vad jag vill hålla på med. Familj och musik, det är meningen med livet för mig. Sen tror jag på positivt kraft och sunt förnuft.

– Jag hade när jag var liten. Arthur Rubinstein var min stora förebild. Det är han, Victor Borge och Charlie Norman. Det jag lärt av Charlie är den bästa skolan någon kan få. Vi blev riktiga polare. Vi gjorde kanonspelningar och fick ett så bra tugg ihop. Det beror på timing. Han tjatade på mig och tyckte att jag spelade för tekniskt och för fort. Jag tyckte att han snackade skit. Tills jag lyssnade på de inspelningarna. Han hade helt rätt.

– Jag vet att jag håller en klass som håller för Royal Albert Hall. Det sitter mer i en övertygelse att när du gå upp så gör du det för att underhålla, inte för att det är bra för dina meriter. Men det var fantastiskt. I Kina är det ännu större arenor, med 70 000 i publiken. Men jag kompromissar aldrig. Jag gör min show.

– Att du sitter här och intervjuar mig inför en konsert i Gävle konserthus.