Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Robinson var ett helvete!

/

Ellenor Pierre är en av årets deltagare i Robinson-tävlingen som börjar sändas i TV4 den 21 mars. I måndags kom hon hem till Gävle efter äventyret i Palawan i Indonesien. ­­ Ryktet säger att det har gått bra för Ellenor. De var 18 från början och Ellenor var en av de sista att få åka hem.

Annons

Hon är solbränd och ser glad och frisk ut, trots att hon gått igenom sitt livs allra tuffaste äventyr och förlorat tio kilo på kuppen.

Hon har varit i Helvetet – tur och retur, säger hon med inlevelse. Aldrig någonsin att hon skulle göra om det. Flera av deltagarna gav upp och bad att få bli utröstade. Samtidigt säger hon att hon heller inte skulle vilja vara utan upplevelsen.

Nu ser hon på livet på ett helt annat sätt. Hon uppskattar vardagslivet i Gävle och känner tacksamhet för sitt liv. Hon tycker att folk klagar för det minsta lilla. Trots att vi får sova i en säng, ha det varmt och skönt och dessutom få mat.

Höll du också på att ge upp?

– Ja, många gånger. Det värsta var den psykologiska pressen. Man kunde inte planera någonting. Vi visste aldrig när det skulle vara öråd eller tävlingsdag. Vi fick flera vilodagar i rad när vi inte gjorde någonting annat än vänta. Vi hade ingen kontakt med yttre världen. De som filmade fick inte säga någonting till oss. Att inte veta och att inte ha någon kontakt med dem där hemma var jättejobbigt.

Det låter som psykisk terror?

– Ja, jag tror det var medvetet, att de psykade oss. Helt klart.

Vad har du lärt av upplevelsen?

– Att uppskatta det jag har här hemma. Innan jag åkte på tävlingen sökte jag hela tiden efter något. Jag tänkte, det måste finnas något mer än att bara ha barn, jobb och hus här i Gävle. Det måste finnas någonting mer. Men nu vet jag, det behövs inget mer. Vi har det perfekta livet. Nu tycker jag att vi är bortskämda.

Hur kom du på att anmäla dig?

– Först såg jag en liten annons på TV4 och tänkte, jag skickar in ett brev för jag var litet less på min egen vardag. Jag såg att mitt liv bara rörde sig från Gävle till jobbet i Valbo, till skolan för att hämta barnen och till mammas sommarställe på Gräsö. Jag rör mig i en radie om tio mil och till Stockholm någon gång ibland. Jag ville prova på något nytt. Sen gick jag vidare och vidare, från 9 000 till 1000. Då sa jag till barnen att det är en jätteliten chans att jag kommer med. Till slut var vi 60 kvar och när jag blev utsedd kände jag att nu måste jag åka. Det var den 5 januari. Medan jag varit borta har barnen varit hos sin pappa Fredrik och min bror, Alexander Ellebo, kom från Stockholm och tog hand om både huset och affären. Han tyckte nog att det var litet roligt.

Vilka förväntningar hade du?

– Jag trodde aldrig att det skulle vara så tufft. Han som spelade in programmet hade spelat in Robinson i 17 länder. Han sa att det aldrig hade varit så tufft i någon tävling. Tristessen var värst. Vi hämtade ved, gjorde i ordning den mat vi kunde, lappade ihop taket. Det var jättejobbigt.

Vad hade du med dig?

– Bara kläderna jag hade på kroppen som jag reste i. Skor, strumpor, trosor, bh, en underdel och två överdelar, sjal eller hatt. Jag hade packat en rejäl resväska för det kunde ju hända att man blev utröstad och fick hamna på resorten, hotellet där alla andra bodde.

Vad har du ätit under den här tiden?

– Varan, fiskar, allt på fisken, även fiskögon, skelettet, senor, allt. Jag har ätit sniglar, musslor, ostron men jag hoppade över larverna. Det konstigaste jag åt var nog mangoskal och äppelskruttar som jag hittade i djungeln. De tog jag upp, sköljde av och åt upp. Jag var så hungrig att magen skrek på nätterna. Det värsta var att när jag steg upp på morgonen så visste jag att vi inte hade någon mat då heller.

Vad har du längtat efter matväg?

– Ost och frukt. Vi fick ingen frukt på hela tiden. Ledningen sa till oss att vi måste sluta prata mat för det blev ingen bra tv. Men det var det enda vi kunde tänka på. Det var det stora samtalsämnet så jag har massor med recept med mig hem.

Råkade du ut för något?

– Jag blev sjuk två gånger, magen båda gångerna. Andra gången trodde de att det var migrän, vilket jag brukar få. Men jag brukar aldrig kräkas. Då låg jag där och tänkte, ta mig härifrån. Jag är så sjuk, jag klarar inget mer. Mitt psyke säger till kroppen att det är slut. Ge upp. Men jag fick vätskeersättning och kunde fortsätta.

Vad sa teamet när folk hoppade av?

– Dom blev väldigt arga. Men de hade räknat med att några skulle göra det. Två hoppade av och fem bad att bli utröstade.

Har du fått kompisar för livet?

– Ja, några har jag fått. Samtidigt, det som också var jobbigt, var att man inte kunde lita på någon. Man låg där och solade och berättade allt för någon. Så blev man utröstad. Då hade det bara varit taktik, en falsk trevlighet. Vi var en grupp men alla var egentligen ensamma där. Alla tävlade mot varandra. Nu är det så skönt att vara hemma och veta att mina vänner tycker om mig för den jag är.

Nya insikter i mänskligt beteende?

– Ja, usch vad människor kan göra, gå över allt för att komma dit de vill. Själv höll jag mig faktiskt och åkte hem med rent samvete.

Såg du någon giftorm?

– Ja, vi såg en orm och vi hade en djungelexpert som vi kunde ringa. Han sa att ingen hade överlevt bett från den ormen. Vi var bara några meter från den. Det fanns skorpioner i lägret som kröp överallt.

Har du fått några fobier?

– Jag hade bacillskräck men där har jag vidgat mina vyer. Jag skulle aldrig dricka ur samma flaska, men det gjorde jag där efter alla. Jag gillar inte spindlar men nu borstar jag bara bort dem.

Hur stark är din tävlingsinstinkt?

– Den sviktade litet. När man sitter och ser på tv kan jag säga, det där skulle jag klara så bra. Men vi hade inte ätit på flera dygn och hade dessutom en stark press på oss. Mina tävlingar gick så där. Men jag är väldigt envis.

Vad är den stora lärdomen från det här äventyret?

– Att man ska uppskatta det man har. Det jag sökte fanns hela tiden mitt framför näsan men jag hade inte sett det.

Vad säger dina barn om ditt äventyr?

– Det tycker att det var jätteroligt och berättade i skolan att jag kommit med, fast det var hemligt då. Men det visste de inte. De tyckte det var jättekul men ingen av oss förstod egentligen vad det innebar. Jag har saknat barnen otroligt och har gråtit jättemycket.

Ni ska se programmet tillsammans?

– Ja, men första programmet kommer vi alla deltagare att titta på tillsammans i Stockholm, den 21 mars.

Du får inte berätta hur det gick men ryktet säger att det gick bra!

– Mmm. Men jag får inte säga någonting. Det kommer att vara jättesvårt att vara tyst. Barnen vet ingenting.

Tjänar man pengar på att delta?

– Vi fick en lön på 9 000 kronor och 60 kronor för varje dag vi var kvar i tävlingen. Och skatt på det. Så jag gick med förlust. Sen får den som blir Robinson 500 000 kronor. De andra får ingenting.

Hur kändes det att komma hem?

– Underbart. Jag kom hem mitt i natten och gick sen och hämtade barnen i skolan. Men de kände inte igen mig! Det var det värsta och det var jättejobbigt.

Nu blir det inga nya äventyr?

– Inte utan mina barn i alla fall. Min syster bor i Österrike så vi ska åka till henne på sportlovet. Det hade vi planerat redan innan, ett mål att se fram emot. Jag längtade efter att få komma hem och bara ta det lugnt. Och laga mat. Och umgås.

Nu har jag bestämt att vi ska ha en tv-fri kväll i veckan. Det jag har fått vara med om kan man inte göra själv, stänga av sig från yttervärlden och varken ha tv, radio eller telefon. Det jag har fått uppleva är helt enormt, att få känna på hur det är att koppla bort vårt samhälle. Vi gick och la oss klockan sex när solen gick ner och vaknade klockan sex när solen gick upp. Det var så hårt att ligga och kallt. Vi var blöta jämt.

Vad säger mamma Elisabet?

– Mamma är jätteglad och stolt över att jag klarade det. Hon trodde inte att jag skulle klara av längtan efter barnen. Det höll jag inte på att göra heller.

Vad är meningen med livet?

– Att få barn, allt som är gratis, som kärlek, barn, vänner och familj.

Hur vill du att livet ser ut om tio år?

– Då skulle jag vilja vara harmonisk, ha ett lugn och vara stabil. Jag är ganska trygg i mig själv men jag vill hela tiden ha något på gång. Jag bor nog kvar i Gävle, det tror jag.

Sagt om Ellenor

Ellenor är en helt underbar människa med många underbara sidor. Hon är spontan och flexibel i allt hon gör och det tror jag är en styrka hos henne. Hon har ett stort hjärta. Så stort att hon i stället för att göra det hon känner och vill så försöker hon att inte såra andra. Jag tror och tycker att hon är helt unik och jag har dragit en vinstlott som får lov att vara en så nära vän till just Ellenor...

Rebecka Eklund, bästis

Mer läsning

Annons