Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Robland fångade jobbets vedermödor

Annons

Paul Robland (1911-1989) var en framträdande figur i Gävles nöjesliv, inte minst på 1940-talet. Han var med och författade flera revyer, bland annat de så kallade Idrottshusrevyerna, och medverkade ofta själv på scenen.

En av hans bästa vänner hette Harald Hedin och jobbade vid Gamla stadsbudskontoret. Stadsbud nummer 5 var han, och han arbetade vid kåren från 1931 till 1956.

– De brukade sitta och dricka pilsner tillsammans och filosofera över livet, berättar Haralds son Rolf.

Resultatet av de filosofiska samtalen blev en kuplett, Stadsbudsvisan, och den lät så här (ni som är tillräckligt gamla för att ha hört den minns nog melodin):

Stadsbudet får ej ska ni tro, en enda stund av ro, nej han får bara gno,

folk ska ju alltid byta bo och då skall han va' med och bära.

Flåsande trappa opp och ner man knogar med besked och bär sej halvt ur led

för folk ska ju alltid skräpa ned och gamla saker är så kära.

Det är chatull och spinetter,

och gamla blekta jacketter,

vintermösser och hätter,

på vilket jag ej värde sätter.

Det är lump och klenoder,

som märkts av hum och hans broder,

i form av gamla kommoder,

och illa gjorda marmorstoder.

Av utrymmesskäl kan vi inte publicera hela texten, men den som har tillgång till dator kan hitta hela texten på vår hemsida gd.se.

 

Och det är gafflar och porslin, en blommig rullgardin, och Singer symaskin,

filtar som luktar naftalin och högar utav tidningsnummer.

Lådor och blommor utan blad, lampett och pedistal, porträtt utav Prins Karl,

flaggor, medaljer och pokal, piano, basfiol och trummor.

Man gnor så påkarna sväller,

från morron till de' blir kväller,

och knogar på akvareller,

som inte någe föreställer.

man bär uppå duchateller,

av alla sorters modeller,

och gamla litersbutell'er,

där sista droppen ännu dräller.

 

Och det är bord som ej kan stå, och klockor som ej gå, men det ska med ändå,

stolar och rokoko-byrå och soffor ifrån Wasatiden.

Tavlor med ram men utan glas, och glas till fint kalas och blommer i en vas,

fotografier i enface och draperier utav siden.

Man gnor så svetten den skvalar,

bär uppå dyner och schalar,

från både kamrar och salar,

som riktigt vimlar utav malar.

Man lastar tunna och bytta,

och pallar som blivit lytta,

och inte är till nå'n nytta,

men man får göra mer än flytta.

 

Man kan få knalla te' station, och stå där som ett hjon och glo som en spion,

för det kan komma en person, som vill att man skall väskan bära.

Och man får hämta ut ranson, av konjak, vin och Kron, åt greve och baron,

och man får vara postiljon, ja allting får ett stadsbud göra.

Man går till farbror på stampen,

med klockor åt småstadspampen,

när som det lider mot tampen,

och han har tänkt att uppge kampen.

Man piskar kuddar och matter,

betalar hyra och skatter,

dränker hundar och katter,

så man blir både trött och matter.

 

Man går med brev och cirkulär, och blir impopulär, i bostad och affär,

för att dom hotas här och där, att vräkas om dom ej betalar.

Man blir av springet mycket trött, det värker i ens kött, och ögat blickar slött,

Men man får gno tills man ser rött, om vila ska man inte tala.

För folk ska ha hem paketer,

med ärter, dill och tapeter,

och kräfter, sill och raketer,

för alle eventualiteter.

Nu får jag sluta skrodera,

jag hinner inte nå't mera,

för jag skall ut och rotera,

runt alla plank och affichera!

När visan var klar presenterade Robland den för Sigge Fürst, som genast såg att den skulle kunna slå. Och det gjorde den – den blev faktiskt ett av Sigges stora paradnummer.

Som synes bekräftar den också det som flera läsare berättat i GD de senaste veckorna om stadsbudens verksamhet.

Melodins popularitet har gjort att den återanvänts i en mängd andra låtar. Gällivarevisan torde vara den mest kända.

Annons