Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rottnest, paradis med sorgkanter

Annons

Bokstavligen rena råttboet, sa de holländare som med tre skepp ankrade där i december 1696 och kallade ön Rottnest. Djuren fanns överallt, och de var inte särskilt skygga. Men det var inte råttor utan små gråbruna pungdjur som hoppar på bakbenen. De är en sorts minikängurur som kallas quocka.

Rottnest Island ligger i Indiska oceanen, knappt två mil från det västaustraliska fastlandet. Man kan ta färjan dit ut från Perth, huvudstad i delstaten Western Australia. I dag är det en bad- och semesterö - och under skolornas sommarlov i december-januari ett populärt föräldrafritt hålligångställe för tonåringar.

Willem de Vlamingh hette den upptäcktsresande som tyckte sig ha kommit till råttornas näste. Men han var inte först. Australiens urinvånare, aboriginer, hade dessförinnan bott där i flera tusen år. När de holländska fartygen kom, var dock ön obebodd.

Willem och hans män fortsatte i början av januari 1697 till fastlandet, hamnade vid mynningen av en flod med svarta svanar, döpte den till Swan, träffade en del aboriginer av den lokala Noongar-stammen och seglade så småningom vidare norrut. Holländarna var köpmän och fann förmodligen inga intressanta handelsvaror i denna del av kontinenten.

Under 1820-talet dök i stället britterna upp i västra Australien, efter att redan 50 år tidigare ha etablerat sig runt Sydney på östkusten. Det började med en strategiskt belägen militär utpost i Albany längst ner i sydväst, och sen kom en båtlast inkräktare till Noongar-landet kring Swan River, ledda av en kapten James Stirling. Han hade blivit utnämnd till guvernör av de nyupptäckta områdena och förklarade genast att de tillhörde kung Georg IV. Aboriginerna var förstås inte tillfrågade.Härigenom etablerades 1829 Swan River Colony ett stycke upp längs floden och hamnstaden Fremantle (nämnd efter en brittisk sjökapten) vid dess mynning. Brittiska nybyggare uppförde bostäder, butiker, hotell med mera i samhällena och höll stora besättningar av får och kor utanför dem. Aboriginerna trängdes undan och protesterade genom att rikta spjut och pilar både mot djuren och dess ägare. 1834 ledde Stirling en straffexpedition som sköt ett par dussin aboriginer. Resten drog sig inåt landet, där med tiden, vartefter européerna bredde ut sig, samma motsättningar skulle komma att uppstå.

Synen på kriminalitet var inte som dagens. En fattig och hungrig pojke som stal ett bröd var en brottsling. Inte underligt att fängelserna i England blev överbefolkade. Plötsligt fanns en nyupptäckt stor kontinent där man kunde dumpa fångöverskottet. Skeppslaster transporterades över haven till hamnen i Fremantle för att bygga vägar och administrationsbyggnader, till och med "sina egna", så att säga, fängelser.

Även störande aboriginer blev man av med på detta sätt. Swan River-kolonin, som senare blev Perth (med namn efter en stad i Skottland) gjorde efter några få år Rottnest Island till en fängelseö för män och pojkar av aboriginbörd. Dessa uppförde praktiskt taget alla de byggnader som i dag finns på ön och som nu är del av dess charm - bostäder och ekonomibyggnader för farmare, fängelse för 200 män och uppfostringsanstalt med yrkesutbildning för pojkar från 11 år, residenset för uppsyningsmannen, fångvaktarnas stuga som senare byggdes ut för att även rymma skolläraren, magasin, båthus och angränsande lotsbostad, kapell som även i perioder fungerade som skola, postkontor, samlings- och danslokal... 1847 behövdes också ett hus för den person som dels skulle driva en lanthandel, dels vara anställd som "Moral Keeper", moralens uppehållare bland fångarna.

I en av fångar byggd stuga, bestående av ett litet rum med eldstad och två fönster, bodde under en del år en fångvaktare som hette Buckingham. Så stugan fick heta Buckingham Palace.

Byggnadsmaterialet var kalksten. Rottnest är för Perth ungefär som Limön för Gävle, om än skalan är en annan - en närbelägen ö varifrån man länge hämtat begärlig kalk. (Fast tyvärr kan vi ju inte plocka fikon från vildväxande buskar på Limön.) Man har uppskattat att 3 700 aboriginer hållits fängslade på ön, och flera hundra dog där i fångenskap. Officiellt stängdes fängelset 1904, men ön fortsatte att fungera som annex till fängelset i Fremantle fram till 1931.

Ön är inte stor, en dryg mil på längden och fyra kilometer på bredden. I dess inre finns små sjöar eller tjärnar med saltvatten. Fångarna anlitades för att samla och rena det salt som bildat kristaller vid stränderna. Det lagrades i ett magasin vid hamnen och såldes till fastlandet. Saltmagasinet, med ursprungligt kalkstensgolv, är i dag utställningslokal.

Principen var självförsörjning plus en viss inkomst av lantbruk. Vete och korn odlades, mjöl maldes i en kvarn och en stor del av skörden såldes. Det torde ha varit viktigt att hela tiden fylla på med ny fångarbetskraft.

1902 lättade man på restriktionerna för allmänheten från fastlandet, som dittills inte haft tillträde. De tropiska stränderna runt hela ön, rekreations- och fiskemöjligheterna (och på nyare tid dykning bland skeppsvraken från 1800-talet, surfning, snorkling på korallreven och val-, säl- och delfinsafari) attraherade. Fängelsechefen, tidigare enväldig på ön, irriterades över att det kom en massa utomstående och nosade på hans verksamhet.Men turismen gick inte att stoppa. I dag kommer en halv miljon turister om året, och många hyr de ockragula kalkstenshusen från 1800-talet, med arkader och verandor som släpper in havsbrisen men inte den brännande solen. Stränderna räcker till för alla. Man får ta med cykel men inte bil. En gratisbuss trafikerar ön som har blivit naturreservat, frivilliga krafter guidar i utställningslokaler, berättar lokalhistoria och leder dagliga vandringar till quockornas favoritställen.Man ska inte försöka mata de små quockorna med bröd eller choklad. De håller till under en speciell sorts buskar, vars nedersta kvistar de nafsar i sig. Men djuren når inte högt och går att locka fram med fräscha kvistar från samma buske.

Och det uppges att inga Noongar-aboriginer med självaktning sätter sin fot på Rottnest Island.