Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rysligt bra utom på slutet

Annons

Jag är egentligen inget fan av skräckfilmer. Det klassiska konceptet med män i masker som jagar unga kvinnor med kniv… nja, det känns sådär. ”The Haunting in Connecticut” är dock annorlunda. Dels för att det baseras på en sann händelse, och dels för att karaktärerna inte alls känns så plastiga som i många andra skräckfilmer.

Det handlar om familjen Campbell som väljer att flytta till Connecticut när äldsta sonen får diagnosen cancer. Väl där flyttar de in i ett hus som visar sig ruva på en hemsk historia. Familjen, och främst sonen spelad av Kyle Gallner, märker snart att allt inte står rätt till, och märkliga saker börjar hända.

Det finns två typer av skräckfilmer, de psykologiska där man får sitta och känna sig lite obehaglig till mods mest hela tiden, och de där det hoppar in saker i bild och skrämmer livet ur en.

I ”The Haunting in Connecticut” har man blandat dem båda, och gjort det mästerligt. Från första stund sitter jag livrädd i stolen och försöker gömma mig. Jag får flera gånger påminna mig själv om att jag måste andas. Och när jag lämnar biografen tittar jag både två och tre gånger extra över axeln. Det enda minuset är slutet. Efter att ha varit skräckslagen i över en timme väntar man sig ett fruktansvärt slut. Men, det blir inte så. Det känns inte läskigt alls, och man blir ärligt talat lite besviken.