Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

(S)törtar mot avgrunden

På måndagen presenterades två opinionsundersökningar vars resultat inte överraskar.

Dagens Nyheter publicerade en mätning från Synovate där Juholt får 15 procent och statsminister Fredrik Reinfeldt får 63 procent, när drygt 1000 väljare tillfrågats om vem de tycker är bäst på att leda landets regering.

Det är katastrofsiffror för Juholt, till och med avsevärt sämre än företrädaren Mona Sahlins bottennivåer.

Aftonbladet redovisar United Minds månatliga partisympatiundersökning, där S sjunkit under 25-procentsgränsen och får 24,9 procent.

Den första fråga som infinner sig är givetvis: Kan Juholt komma igen inför valet 2014? Och kan hans parti?

Väljarna blir allt mer lättrörliga, och tre år är numera en lång tid i dessa sammanhang. Optimister inom S drar sig gärna till minnes januari 2008, då det skilde 18 procentenheter mellan de borgerliga och de rödgröna – till de senares fördel.

Oraklet Sören Holmberg i Göteborg slog fast att den borgerliga regeringsalliansen var ”rökt”. Det har han fått äta upp många gånger, inte minst på valnatten.

För på hösten 2008 inträffade finanskraschen – en händelse som inga vallöften kunde förutse – och då kändes Reinfeldt och inte minst finansminister Anders Borg tryggare att hålla i handen än Mona Sahlin och Lars Ohly.

Då hade också traditionalisterna inom S tvingat Mona Sahlin att förkasta sin huvudidé om att formera ett långsiktigt samarbete med Miljöpartiet. I stället skulle även Vänsterpartiet bjudas in i Socialdemokraternas famn.

Partiet stukade foten på sin ledare. Sahlins olust sken ofta igenom, och hon hämtade sig aldrig.

För hur ska en väljare kunna ha förtroende för en partiledare som inte har förtroende av sitt parti?

Håkan Juholt är i liknande situation i dag, fast värre.

Partiet har försett honom med en outfit av säck och aska, och som bestraffning för märkligheterna kring hans hyresbidragsanspråk ska han åka landet runt och kassera in ovett från varje arbetarkommun i norr och söder.

Fast med denna bot och bättring väl verkställd – räcker det?

Nej, enorma förtroendeproblem kvarstår ju ändå, på två väsentliga punkter.

För det första det politiska hattifnattandet; Libyenfrågan och skuggbudgeten är de som nämns oftast, men det finns ju en hoper andra frågor också.

För det andra att Juholt ”kalhuggit” (som en S-röst träffande benämnde det) riksdagsgrupp och partikansli på erfarenhet och kompetens, i stället för att behålla trygga trotjänare som till exempel Thomas Östros och Sven-Erik Österberg som kunde ha stagat upp den, enligt egen utsago, yvige Juholt.

Juholts kanske enda chans nu är att göra något riktigt dramatiskt, som att i ett slag både göra om sitt skuggkabinett fullständigt (och då ta avpolletterade talespersoner till heders igen) och presentera ett helt nytt och sammanhållet politiskt S-manifest. Det skulle möjligen förskjuta fokus till framtidsfrågor.

Men ju närmare valet lider kommer Juholt också att tvingas svara på vilka partier som ingår i hans regeringsalternativ.

För det finns ingen chans i världen att han skulle lyckas baxa upp S till en nivå där de kan göra trovärdigt att söka mandat för en ren S-regering.

David Nyström, GD