Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Så blev Idka ett exempel på kulturell utarmning i landsorten

KRÖNIKA: Camilla Dal om svåra tider för kulturlivet i Gävle och om hur Idka har gått från att vara en professionell spjutspets till att bli en ideell källarförening.

Annons

Det är lätt att bli förvirrad av turerna kring Idka och Kulturkiosken. Fredagens konsert på Gävle teater blev den sista av sitt slag i Idkas regi. Om ett år lämnar Kulturkiosken lokalerna på Nygatan, där Idkas verkstäder numera också finns. Tidigare Idkamedlemmar söker sig till Fylkingen i Stockholm.

Stegvis har Idka förvandlats från en brett finansierad, professionell spjutspetsverksamhet med stort nationellt och internationellt kontaktnät, till en lokal ideell kulturförening. I och med omvandlingen till ideell förening ströks formuleringen ”digitala konstarter” ur stadgarna. Idka drivs vidare, men som något annat. Konserter med elektron- och konstmusik blir det även framöver, arrangerade av andra, men sedan?

Läs mer: Idka drar ner på verksamheten – och flyttar

Fakta är att Kultur och Fritid ska spara 1,5 % av budgeten kommande två år, vilket drabbar kultur- och föreningslivet. Nästa år förlorar Idka sitt regionala anslag, pengar som blivit svårare att få i och med ökad målstyrning mot grupper som barn och unga. Det betyder att tjänsten som verksamhetsledare dras in. Kulturverksamhet som tidigare satt Gävle på kartan, genom en kombination av breda ekonomiska satsningar och gedigen professionell kunskap, får drivas vidare på ideell hobbynivå eller dö.

Gävle har en lång tradition av konserter och festivaler med experimentell elektronisk konstmusik och multimediakonst. Klangspelsfestivalerna som Mikael Strömberg arrangerade på 1990-talet blev en språngbräda för Idka, Institutet för digitala konstarter.

Idka bildades 1999 av tonsättaren Tomas Bjelkeborn och Kenneth Johansson på Musik Gävleborg och blev snabbt ett begrepp som mötesplats och plattform för professionella kulturutövare, unik i landet. Detta finansierades av kommunen, landstinget och Statens kulturråd.

Samarbete med Kulturkiosken inleddes och många av konserterna under de mest intensiva åren hölls i Kulturkioskens lokaler på Nygatan, då tonsättaren och musikern Iréne Sahlin var producent. Musiken väckte debatt och ordet ”atonal” blev ett skällsord på Gefle Dagblads kultursida.

De gemensamma verkstäderna fyllde ett stort behov. Ett betydande antal konstnärer, musiker och tonsättare från regionen och andra håll möttes och arbetade där. I slutet av 1900-talet var digital utrustning dyr och inget alla hade råd med. Idag är tekniken billigare och Idkas betydelse som verkstad har kanske minskat.

Läs mer: Camilla Dal recenserar den sista Idka-konserten

Flera avknoppningar har också skett. Moneeo, Lamour och Fia arrangerar festivaler som Elektronsöndag, Push och Vindöga och på senare år är det Viktor Zeidner och Lamour som hållit i de välbesökta konserterna på Gävle teater.

Men också arrangörer behöver lön. Professionell kultur kan inte vara gratis, kvalitet kostar pengar. En konsekvens av besparingarna är ökad Stockholmifieringen. Kan den utvecklingen stoppas?

Jag vill inte tvingas till storstaden för att få höra musik. Gävles konstnärer behöver mötesplatser, scener och de behöver uppdrag. De spillror som återstår av Idka bör dessutom byta namn. En respektfull symbolhandling för att sätta punkt och öppna nya vägar framåt.