Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Så blev livet efter stroken

För tre år sedan hade Ann-Rita Åsåker precis läst sin första bok och planerade sin första resa, till Gotland, med maken John.
Första efter stroken hon hade fått ett halvår innan.
Hon återhämtar sig fortfarande och snart är sommarstugan redo för hennes rullstol.

Annons

Vi träffades i maj 2006 på villa Milbo, där Ann-Rita och John Åsåker var på internatvecka tillsammans med andra par som levde med stroke. Hon hade fått sitt slaganfall i november 2005, då hon ramlade ihop på jobbet på Sätraskolan. Sjukhuset lämnade hon i februari.

En förlamning i höger sida gjorde att hon behövde rullstol och John Åsåker, nybliven pensionär, hade plötsligt fått bli anhörigvårdare.

– Jag trodde att jag skulle bli frisk på ett par månader, men det blev inte så.

Hon blir fortfarande bättre och bättre, tack vare idog träning.

– Jag kunde nästan inget från början men nu kan jag massor, säger hon.

Det handlar om att inte ge upp utan hålla i med sjukgymnastik och aktiviteter. Just nu tränar hon två gånger i veckan på landstingets rehabilitering, gympar med strokeföreningen och får akupunktur i Uppsala.

Hon är också med på föreningens träffar, resor och kurserna i spanska och musik och hon är ansiktet utåt för föreningens och landstingets strokekampanj i år.

Hon har fortsatt i lottorna och så gott som alla vänner från före sjukdomen finns kvar. De fortsätter med konstföreningen, vinprovningen och annat som de alltid gjort.

Att ha återfått förmågan att läsa och skriva, om än lite mödosammare med vänster, är en stor glädje. Också det ett resultat av hennes envisa träningsvilja.

– Man kan mer än man tror, om man vågar tro det.

Den där Gotlandsresan för tre år sedan har följts av fler resor, både i Sverige och utomlands.

Men de har fått erfara att det inte alltid är lätt att ta sig fram med rullstol. Halvtrappor och trånga utrymmen möter de överallt.

– Längs hela Södra Kungsgatan är det halvtrappor, ger John Åsåker som exempel.

Han önskar att alla ska anstränga sig för att göra sina lokaler tillgängliga för rullstolsburna. De hade precis flyttat till en lägenhet på bottenvåningen när Ann-Rita blev sjuk och kunde bo kvar.

Numera kan Ann-Rita Åsåker stödja och gå lite på sitt högerben, men armen är fortfarande obrukbar. Elektrisk stimulans på rehab hoppas hon nu ska sätta mer fart på fingrarna.

Hon har ibland velat dölja armen för att den inte ska avslöja att hon lider av sviter efter sin stroke, berättar John Åsåker.

Värmen mellan dem är påtaglig. De hjälper varandra på traven när de ska berätta om livet efter slaganfallet.

Trots att livet ställdes på ända den där novemberdagen har varken hon eller John någonsin tappat modet och humöret.

De har tagit sig an de nya förutsättningarna med livsglädje.

John Åsåker har fortsatt som anhörigvårdare, med hjälp av Susanne Lind som personlig assistent på dagarna.

Tack vare att Ann-Rita Åsåker inte hade gått i pension när hon blev sjuk har hon rätt till assistent enligt LSS.

Kontakten med anhörigstödet har fortsatt. I höst tänker John Åsåker ta sig tid att delta i en anhöriggrupp och ibland är de på villa Milbo.

Nästa vecka ska Ann-Rita Åsåker dit härnäst. Då ska John och sonen upp till stugan i Järvsö och jobba. Där är för trassligt för Ann-Rita att vara, men till midsommar ska ett nytt hus med plats för hennes rullstol stå klart.