Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Så fick jag kron­prinsessan att gråta!

Annons

Jag har gjort något som Daniel Westling förhoppningsvis aldrig kommer att göra – nämligen att vara så hårdhänt mot kronprinsessan Victoria att hon börjar gråta högljutt och hjärtskärande. Jag gjorde det givetvis inte med flit, och det är över 20 år sedan nu. Det gick till så här:

Förra gången kungen och drottningen besökte Furuvik arbetade jag där som förste bromsare vid den gamla berg-och-dalbanan. Minns ni den? En ljusblå, lätt rostig och lynnig historia. Alla karuseller är – precis som båtar – kvinnor, och den här var en synnerligen temperamentsfull italienska. Jag hade vid det här laget skött om henne i flera år och kände till hennes nycker.

En dag kom Bengt, dåvarande chefen för nöjesfältet, fram och berättade att kungafamiljen skulle komma på besök i samband med en eriksgata, och ville jag vänligen se till att vara hel och ren och hålla munnen stängd. Bengt förtjänar egentligen en egen krönika, men låt mig bara säga att han var en underbar chef och jätterolig snubbe så länge solen sken och affärerna gick bra. Om det däremot regnade och besökarna uteblev blev han sur och vresig, och ögonen blev svartare än den spillolja vi brukade smörja banan med varje morgon så att inte vagnarna skulle fastna någonstans uppe i luften.

Hursomhelst, den stora dagen kom och parken stängdes för allmänheten. Kvar blev bara personalen, kungafamiljen och uppskattningsvis ett hundratal journalister och fotografer. Plötsligt kom hela följet gående upp mot berg-och-dalbanan. Det visade sig att lilla kronprinsessan och hennes guvernant ville åka ett varv i den lynniga italienskan. Vanligtvis lät vi aldrig små åttaåringar åka, men vem säger nej till kungen? Så Bengt skickade personligen iväg den gröna vagnen (sedan den dagen kallade vi den för kungliga vagnen!).

Mitt jobb var att bromsa vagnen när åkturen var slut. Vid det laget hade jag säkert bromsat tiotusentals vagnar så det var ett rent rutinuppdrag. Men Bengt var lite orolig och sa: – Larry, om nå’t går åt pipan nu, då... Bengts oavslutade meningar var de värsta, för man fick själv gissa fortsättningen. Så med svettiga händer tog jag tag i bromsspaken och la hela min kroppstyngd på bromsen (här ska fanimej bromsas!) varvid vagnen givetvis tvärstannade med ett ryck. Till saken hör att varje vagn hade en säkerhetsbygel som man fällde ner över bröstet. Om man var vuxen, vill säga. Var man i åttaårsåldern hade man bygeln i höjd med tänderna. Det var en av anledningarna till att åttaåringar inte fick åka.

Och så kom det sig att dessa prinsess-tänder i hög hastighet slog i bygeln när jag la hela min kroppstyngd på bromsen. Victoria började storgrina, och kungen kom upp och såg lite besvärad ut, och kamerorna smattrade. Det var här ödet plötsligt ställde sig på min sida, för ingen mer än kungen och Bengt såg vad som egentligen hände. Dagen efter berättade alla Sveriges tidningar om den spännande karusellen som var så läskig att Victoria började gråta. Ingen reklambyrå hade kunnat hitta på ett bättre PR-knep.

Och än i dag kan jag le för mig själv åt synen av kungen som lutar sig över vagnen för att se om någon liten tandbit ligger kvar.

Jag letade själv i flera timmar efter stängningsdags, men hittade inte heller någon kvarbliven mjölktand.

Vilken souvenir hade inte det varit!

LARRY FORSBERG