Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Så minns jag Cornelis

Annons

Cornelis Vreeswijk dog 1987.

Det är snart 24 år sedan men nu är han aktuell igen. Detta tack vare filmen Cornelis där norrmannen Hans-Erik Dyvik Husby spelar titelrollen och för att Hans-Erik nu turnerar tillsammans med Cornelis son Jack, både i Norge och i Sverige.

Till Gävle konserthus kommer duon på söndag.

Nyligen kunde vi också på tv se Tom Alandhs briljanta dokumentärfilm om geniet Cornelis. Den visades första gången 1997 och har sedan repriserats många gånger.

I dokumentären berättas hur Cornelis skulle skriva världskontrakt med holländska Philips. Man tänkte lansera den hollandsfödde svenske trubaduren över hela världen och framför allt i Holland.

Där hade jag ett litet finger med i spelet. Jag fick nämligen en fråga:

Vad har du att säga om Cornelis Vreeswijk? Vad kan du berätta? Hurdan är han?

Den som ställde frågan var producenten Willem Duys. Platsen var legendariska Chappell Studios i London och året var 1976. I studion hade Philips spelat in en julskiva där skådespelarna i den omåttligt populära tv-serien ”Arvingarna” sjöng julsånger. Jag var i studion för att tillsammans med min dåvarande man fotografera skådespelarna tillsammans med Willem Duys.

Vi hade dessförinnan fotograferat omslaget där skådespelarna sitter i festkläder, med champagneglas i händerna framför flygeln hemma hos en av skådespelarna, Richard Easton.

”Christmas With The Hammonds” var skivans titel och den blev en storsäljare i Holland där den hamnade på bästsäljarlistan. Serien var där minst lika populär som i Sverige.

Willem ville alltså veta allt jag visste om Cornelis. Den stora oron för bolaget var hur alkoholiserad Cornelis var och hur mycket det påverkade hans artistkarriär.

I ärlighetens namn minns jag inte allt jag berättade, annat än att Cornelis var en lysande trubadur och en strulig person.

Och visst fick han sitt kontrakt, men det ledde inte till världsberömmelse.

Men än i dag berör hans musik oss i Skandinavien.

Jag har fler minnen från Cornelis.

Det första är från sommaren 1963. Jag hade fått feriejobb på Slagsta, ett hem för utvecklingsstörda barn söder om Stockholm tillsammans med min goda vän Anita.

En kväll skulle vi besöka Ingalill som Anita hade gått på folkhögskola tillsammans med. Ingalill bodde i Vasastan tillsammans med sin man.

Det blev en trevlig kväll. Mannen var mysig och berättade med inlevelse vad som skulle hända dagen efter när posten kom. Antingen skulle det bara säga svisch och då skulle han bli besviken.

Om det i stället kom en duns från brevinkastet skulle hans lycka vara gjord. Då skulle han nämligen få besked om att han kommit in på Socialhögskolan, för det var socionom han ville bli. Att han sedan spelade gitarr och sjöng egna visor var mer en hobby, men intressant för både Anita och mig som också sjöng visor till gitarr.

Det sa duns.

Han kom in på Socialhögskolan men någon socionom blev han aldrig. I stället lyckades Fred Åkerström introducera sin kompis Cornelis för Börje Ekberg, producenten på Metronom och 1964 kom hans debutskiva ut.

I Tom Alandhs dokumentär får vi möta Ingalill, som numera heter Rehnberg. Hon berättar om sitt liv med Cornelis. Det är hon som är mamma till sonen Jack.

Jag kom att träffa Cornelis även senare, när jag var journalist på Aftonbladet i Stockholm och de gångerna visade han helt andra sidor av sig själv. Borta var den unge mannen med stor förväntan på livet. I stället var det en stökig rikskändis jag mötte.

Som den gången vi var fyra tjejer i Oslo och en av oss hade stämt träff med Cornelis på Theatercaféen och dit gick vi alla fyra. Kvällen fortsatte till ett studenthus där det pågick en fest.

När Cornelis insåg att en av killarna var bög svartnade det för honom och han slängde glaset med vin över den stackars killen. Sen var festen över.

Vid ett annat tillfälle var det också fest, men hos vissångare på Söder i Stockholm. Då kom han fram till mig och sa, jag ska skiljas från Bim, det kan du åka till tidningen och skriva. Jag gjorde som han sa men innan jag kom fram till Aftonbladets nattredaktion hade han ångrat sig. Han hade ringt och sagt att någon skilsmässa skulle det inte bli.

Snopet för mig som inte fick något scoop, men kanske bra för Cornelis.

Kerstin Monk