Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Så oerhört starkt, Folkteatern!

Annons

Timmen är sen och det är lika bra att jag redan i rubriken talar om att detta är något särskilt. Något alldeles extra. Sällan har jag blivit så tagen av en teaterföreställning. Så berörd, så rörd till tårar av medkänsla med de människor som ställts på scenen. Man tycks ha laddat Tjechov med Strindbergs ursinne, Noréns obeveklighet och O’Neills uppgörelser.

Som en enda lång dags färd mot natt. Plus en gryning där hoppet ändå gror.

Det är något sällsamt med själva inramningen. Vi delar rum med dessa människor uthällda på en lantegendom som sett bättre dagar. Ett rum där man lever en tillvaro som tråkar ut dem alla och där alla tåg har gått och alla klockor stannat. Men samovaren alltid på plats, alltid i centrum. Som en besvärjelse...

”Ni lever fel, mitt herrskap” var ju vad Gorkij sammanfattade de lärdomar Tjechov gav i sina dramer. Och i sanning, här lever alla fel. Kanske inte i början, men sen gick något snett, ambitionerna bara försvann. Nu vet alla om hur fel de lever, men kan ingenting göra åt. Förmår det inte. De formulerar sin vanmakt medan ledan kryper efter väggarna.

Jo, vi i publiken delar rum med dessa jordens fördrömda – obs inte fördömda, personerna här lever på drömmar. På det sätt också vi kanske gör. Vi ser också eländet men gör inte så mycket. Och miljöförstöringen som ligger i utkast hos Tjechov, skenar nu för fullt hos oss. Vad göra åt den, annat än att formulera sig kring den. Ord, ord, ord....

Här är Michael Cockes läsning och regi konsekvent. Skickligt genomförd, och skulle jag säga närmast förlösande för spelet, handlingen och ärendet. Han ger oss ”Onkel Vanja” som kammarspel, satsar på det intima, på tilltalet direkt till oss. Får oss på så sätt med på vagnen.

Det gör att en sådan här uppsättning inte hade kunnat gå att göra i gasklockan. Där hade just det rummets speciella tilltal tagit över. Här är det smidigt, och mycket tydligt, med publiken på fyra sidor, i två rader. Vi är således inte så många. Jag föreställer mig att det kommer att bli alldeles utmärkt för den turné som väntar.

Sigyn Stenqvists scenografi är lättburen, lättrörlig, med tämligen sparsam rekvisita. Möblerna, dörrarna samovaren, professorns kostym dränkta i vitt. Väggarna, på vilka hänger porträtt, bakom oss är mörka. På så sätt får man fram det där lite instängda som sutte vi i en låda med tätt lock, utan flyktmöjligheter. En låda som när som helst kunde brisera av våra tillkortakommanden, vår rädsla för förändringar, vår inskränkthet.

Vi delar alltså ett existentiellt dilemma med dem på scenen. Då och då vänder sig skådespelarna direkt till oss och talar med oss. Vi är alla deltagare på färden. Mycket effektivt!

Men det är klart att en sådan här framgång har med lysande skådespeleri att göra. Det är det vi får uppleva här i ett ensemblespel som jag sällan sett maken till. Ett spel som liksom tar sikte på texten, frigör den, får den att leva. Vi sitter så nära så vi hör varenda viskning och drabbas starkt av varje hetsigt utbrott. Samtliga skådespelare låter textens sjunka in i oss med pauser som gör sällsam verkan.

Titelrollen, onkeln, här kallad morbror (att han inte får vara onkel är den enda jag har lite svårt för) spelas så där självklart som bara Mats Jäderlund kan. Den där närvaron, auktoriteten, den liksom självfallna hållningen i rollen. Och vansinnesscenen när han inser professorns svek – vilket spel!

Björn Johansson i rollen som läkaren Astrov! Så han övertygar. Han söker sig liksom in till rollens kärna, visar upp det, ger oss det sökande, inte det färdiga. Det är stort. Martin Pareto som professorn med dennes alla förvandlingar. Oh, vad jag gillar den tolkningen. Än den beskedlige, än den där som biter som en varg. Fascinerande!

Och Alexandra Zetterberg som professorns hustru! Vilka kärleksscener – vilka kyssar! i scenerna med Astrov. Det handlar också om kärlek. Hennes leda, ett rovdjur offer för sina drifter. Anna Andersson som den förståndiga, resonören, hittar helt och hållet rollen, utan åthävor. Skickligt. Bra är också Vanja Blomkvist, Görgen Antonsson och Arabella Lyons i några mindre roller.

Gå nu och se ”Morbor Vanja! – lova mig det!

Annons