Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Så talade vikingen!

Annons

Vikingatiden varade som bekant från cirka 800 till ungefär 1040. Språket under denna tid kallas runsvenska av språkforskarna. Den nuvarande isländskan är så lik detta språk, att en viking och en nutida islänning skulle förstå varandra. Det har skämtsamt sagts, att våra dagars islänningar är som ”talande runstenar”.

Det är märkligt, att de genom öns forna isolering bibehållit fornspråket.

Fram till medeltiden fanns det två språkgrupper i Norden: Västnordiskan i Norge och Island och östnordiskan i Sverige och Danmark. De fyra länderna hade dock så små språkskillnader, att människorna utan nämnvärda svårigheter förstod varandras språk. Först på 1200- och 1300-talen skulle danskan och svenskan gå skilda vägar.

Vikingen hade diftonger, det vill säga två vokalljud bredvid varandra som i stæin (sten) och dauðr (död). I det senare ordet står tecknet ð för tonande läspljud som i den nuvarande engelskans the och together. Det fanns även tonlöst läspljud, som skrevs med runan þ eller senare th. Ordet thing (sak, ting) lät alltså likadant i runsvenskan som i våra dagars engelska. I ord som båt, gård och åka hade vikingen a-ljud och sade batr, garðr och aka. Han uttalade ord som moder, skog och sol med å-ljud och hus, du och så vidare hade o-ljud som i danskan i våra dagar.

Bokstaven v som i vind, vinna och vinter lät som i engelskans wind, win och winter. Konsonantförbindelserna sk, sj, stj, lj, hj och dj uttalades med varje ljud för sig. I ord som skära, sjö, stjärna, ljud, djur och så vidare uttalades alltså varje bokstav. Ord som gäst, gömma, känna och källa uttalades med g- respektive k-ljud. Tje- och sje-ljud fanns inte för tusen år sedan.

Vi har rester av runsvenskans komplicerade ordböjning med en rad nu försvunna ändelser i vissa uttryck i nusvenskan, till exempel ”i ljusan låga”, ”dagsens sanning”, ”en dummer”.

När det i nusvenska dialekter sägs ”Jag såg ´na” (av fornsvensk ackusativ hana av hon) är det också en rest av vikingens språk. Det fanns ett pronomen hin, som betydde den och det finns kvar i nutida språk i uttrycket ”hin håle”, som kommer av ”hin hårde”, den hårde. Djävulen kunde även kallas Hin onde eller bara Hin.

Varför säger vi till havs? Inte ”till hav”. Jo, till följdes av genitiv i runsvenskan. Det hette alltså till exempel ”fara till Islands”. Prepositionen ur styrde dativ; därför säger vi nu ”man ur huse”. Hus hette huse i dativ under fornsvensk tid.

I vikingens språk fanns inte realgenus (den) utan bara han, hon, det. Så är fortfarande fallet i genuina dialekter, där det till exempel heter sola – ho, månen – han, björka – ho och skogen – han.

Åtskilliga ord i vikingaspråket är utdöda i vårt nutida riksspråk men vissa av dem bevaras i åldriga, genuina dialekter. I till exempel Älvdalsmålet lever en del rester av vikingens ordval och böjningsformer. Även i våra ortnamn kan det finnas, i övrigt nu okända ord. I Rinkeby och Tegneby ingår rinker respektive thegn, som båda betyder krigare. Ordet by kunde även avse en enstaka gård.

Ordet vi som avsåg heliga platser, kultplatser, finns i många ortnamn. Dessa börjar då med namn på gudar som Tor, Oden, Frö och Ull.

Terrängord som troligen fanns under vikingatiden är har (stenig mark, stenröse eller i skärgårdsnamn stenigt grund eller skär) som i Harnäs och många namn på – haren, uttalat ”harn” vid Gästrikekusten. Malm som i Södermalm betyder sandmark. Ved som i Östveda och Tiveden syftar på skog. Ånger av anger betyder havsvik som i Ångermanland. En ofta säckformad vik hette ava och finns i Avan här i Gävle, Hornavan med flera. Det finns många fler gamla ord som bevarats i ortnamnen.

Ordens betydelse kunde vara en annan än i vår tid. Jag anger den vikingatida betydelsen i parentes. Några få exempel: Arvode (arbete), dräng (pojke, ung man, tapper krigare), feg (bestämd att dö), hemsk (dum, tokig), kvick (levande), man (även människa som i engelskan), mod (sinnestämning som i det nusvenska uttrycket ”i hastigt mod”. Jämför engelskans mood), snäll (god, rask, duktig), sot (sjukdom, lungtuberkulos hette förr lungsot!).

Ordet gala har ett intressant ursprung. Under vikingatiden hade det även betydelsen ”sjunga trollsånger”. Med detta menades en magisk sång, som var en besvärjelse och som framfördes vid sejd, som var magi för att bota eller skada människor eller spå om framtiden. Sejden utövades ofta av kvinnor. Den som framförde en ”galder”, det vill säga en trollsång, gjorde det med skrikande eller gäll röst, som påminde om vissa fåglars sång.

Det ansågs kanske vara något magiskt med gökens eller tuppens från vanlig fågelsång avvikande läte, de gol, sjöng trollsånger. Den person som var galen kallades så därför att han väsnades men främst kanske för att han verkade förtrollad, förhäxad genom någons trollsång.

Etymologien som är läran om ordens härledning är en intressant del av språkforskningen

Jan Sterner