Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Salem

Annons

Salem al Fakir har klippt sig, kortat sitt artistnamn och skaffat jobb, nämligen pop. Skivan är rätt igenom förutsägbar retro-pop, snyggt arrangerad och melodiskt briljant. Det är lika stiligt som Steely Dan och lika ärtigt som Prince. Salem vandrar helt obehindrat genom 1960-, 70- och 80-tals musik.

Denna skiva har potential att slå internationellt, varenda låt har både hitpotential och djup.

Salem är inte längre en ung Stevie Wonder, han har gått vidare och visar att han bemästrar all musik av melodisk karaktär. Salems enda brist är att han inte är det minsta originell.

Skivan är så strömlinjeformad och vacker, men här bjuds inte på något revolutionerande. I en tid av oljudspop, drone-psykadelika och postrock känns Salems gedigna popsnickeri aningen förlegad. P3-redaktionen kommer att jubla och pressen kommer att hissa Astronaut, och visst är han värd det.

Salem är ett geni utan eget uttryck, inte helt olik Abba och Ted Gärdestad före honom. Nu bär Salem al Fakir stolt den svenska popfanan vidare in i det andra millenniet.

LUDVIG BLIX