Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Same, same but different...

Annons

Rakt in i Sameland kliver han, PeA Landström, med bestämd blick och färgtuberna under armen.

Fårträsk och Malå sameby vindlar förbi. Läst och begrundat har han gjort förr, nu letar han upp det, minoritetsfolket, närmar sig både natur och kultur och allt resulterar i en sprakande, sprängfärdig kolorit på BGB. Som jämförbar motvikt finns här också dotterdottern Ellen Selins fina bilder.

Han gör inget på halvfart, PeA. Som medlem i konstnärsgruppen Heptagon i Piteå gör han offentlig konst, nu senast på kontor i Skutskär, men det hindrar honom inte från att måla som en tok och den här, den andra gången, han ställer ut i Hofors är allt målat under ett och samma sametema.

Det är snyggt, att inte bara rafsa ihop något ur gömmorna.

Dessutom är ämnet ju högaktuellt – tänk bara på den smaklösa diskussionen om historiska museet ska låta Sametinget förvalta sina samiska kvarlevor eller inte.

Utställningen på BGB kan ses som tre delar, i den första har PeA Landström börjat i ursprunget och utgått från färgerna, konstnärens grundfärger, tillika de färger som finns i samedräkten, och elementen i den natur som betyder allt för samerna, elden, solen, renbetet, vattnet. Det ger en rad målningar med en intensiv yta, djupet kommer efter en stund. De är mycket fina, välproportionerade i all sin prakt, ibland tycker jag mig se att konstnären tittat på Gauguin men då blir han förvånad.

I del två hittar vi nybyggarna, gråskalan, eller vaddmalen, som PeA säger. Den häftigaste målningen här är den största och föreställer storsvenskt grått med en liten (natur)ruta samefärg. Här hittar vi också porträttet ”Kyrkhelg i Fatmomakke”, en lika inkännande som respektfull bild av de finklädda.

Del tre handlar om den glesbygd som är på väg att raseras och här tycker jag att han tar ut svängarna väl mycket, det blir för mycket och samtidigt alltför anonymt.

Jag återvänder i stället till Sàpmi, förlorar mig i de där vidderna, hälsar människorna och ser renkalven – hette den Pärla? – som PeA och Ellen födde upp, mjukt lägga huvudet i mitt knä.

Hoppas kan man att utställningen visas där.