Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sandler – störst på Gävle slott

/
  • Rickard Sandler (1884-1964) var riksdagsman för socialdemokraterna och folkhögskolelärare

Rickard Sandler (1884-1964) övertog 1925 vid 41 år ålder statsministerposten efter Hjalmar Branting. Däremot förlorade han mot Per Albin Hansson vid valet till partiordförande efter den avlidne ledaren.

Annons

Sandler har i många år varit en av mina favoritsossar, en mångfacetterad självständig person med mycket stor integritet. Han satt på Gävleborgsbänken i första kammaren till sin död, fyra år innan jag invaldes där, så jag lärde aldrig känna honom personligen. Har pratat en del med sonen professor Åke Sandler som jämsides skådespelerskan Signe Hasso var sammanhållande i den svenska gruppen i Los Angeles. Åke, till skillnad mot fadern förespråkare för svenskt inträde i Nato, tyckte att pappan var alltför missbedömd och bortglömd i Sverige.
Man kan spekulera i hur utvecklingen blivit om det varit Sandler, akademiker likt Branting, och inte den mer folklige Per Albin som lett socialdemokratin inför och under andra världskriget. Sedan 1990 finns en utförlig biografi om Sandler av Yngve Möller, som efter tiden som chefredaktör för Arbetarbladet och sedan ambassadör skrev böcker även om Östen Undén och Per Edvin Sköld, sammantaget ett enormt arbete.
I Bonniers serie om statsministrar är boken om Sandler skriven av journalisten Per T Ohlsson. Det är en läsvärd bok på 128 sidor att jämföra med Möllers 538 sidor. Mitt råd för intresserade: Läs båda.
Sandler var utrikesminister i Per Albins regering 1932 men avgick i samband med andra världskrigets utbrott, då han kommit i konflikt med resten av regeringen genom att plädera för Stockholmsplanen om befästande av Åland, i praktiken en allians med Finland som hotades och strax efteråt anfölls av Stalins Sovjetunionen. Efter detta var Sandler utfrusen från allt fortsatt regeringsarbete. Vinnare på detta var Gävleborgs län som fick honom som landshövding under nio år från 1941, den särklassigt mest välmeriterade på Gävle slott under århundraden. Vid hans avgång 1950 skrev Gefle Dagblad om Sandlers ”tydliga förakt för världsligt prål och yttre elegans” och att ”en sak är viss: en mera tillgänglig och personligen anspråkslös landshövding än Rickard Sandler torde man få leta efter".
Sandlers far var en tid liberal riksdagsman (han avled i Sven Jerrings armar efter ett radioföredrag) och grundade Hola folkhögskola i Ådalen. Rickard blev lärare där, vilket utsatte skolan för starka angrepp från konservativa sedan Sandler blev rikskänd genom antimilitaristiska flygblad. Han blev sedan lärare på Brunnsvik i Dalarna, arbetarrörelsens legendariska bildningsfäste och där Sandler 1912 grundade och länge ledde ABF. Själv skrev Sandler, som varit handels-, stats- och utrikesminister, att ”allra bäst har jag trivts som folkhögskollärare och som landshövding i Gävle. Skillnaden mellan en folkhögskollärare och en landshövding är att den förre kan leva i en föreställning att han gör nytta varje dag. Det kan inte den senare."
Thomas Jefferson har inte på sin gravsten att han var USA:s tredje president, däremot att han skrev självständighetsförklaringen och Virginias religionsfrihetslag och att han grundade University of Virginia. På Rickard Sandlers gravsten i Torsåker i Ångermanland står på motsvarande sätt inget om att han varit statsminister och landshövding utan endast ”folkbildare”. Det är storslaget. Sandler var en av författarna när den legendariske rektorn Karl Hedlund på Västerberg 1943 gav ut boken ”Svensk folkhögskola under 75 år”.
Sandler hade talat första gången i Gävle 1906, kom från Västernorrland och verkade på Brunnsvik i Dalarna, där han valdes in i första kammaren 1911. Lämnade riksdagen 1916 och var chefredaktör för Ny Tid i Göteborg och sedan nära medarbetare till först Branting och sedan finansminister Thorsson i Nils Edéns koalition med liberaler och socialdemokrater. Han återkom i riksdagen 1919, för Gävleborgs län som han inte bodde i förrän han 22 år senare blev landshövding. Sandler var inledningsvis långt till vänster, men hans nära vänskap med Branting var nog huvudorsak att han stannade i partiet när västersocialister bröt sig ut 1917 och formade vad som sedan blev kommunistparti, dagens Vänsterpartiet.
På partistyrelsens uppdrag översatte han ”Das Kapital” av Karl Marx, vilket tog 18 år. Han skrev 1920 års partiprogram, partiets nog mest marxistiska. Att partiet, med Sandler som en av de pådrivande, bröt samarbetet med liberalerna berodde på att socialdemokraterna ansåg att socialisering, alltså förstatligande av näringslivet, var viktigast av allt. Branting första egna regering tillsatte 1920 en statlig socialiseringsnämnd med Sandler som ordförande. Det var bekvämt på partikongresser att kunna avslå socialiseringsmotioner med hänvisning till Sandlers nämnd. Två briljanta hjärnor i spetsen, Sandler och sekreteraren Nils Karleby. Den senare skrev boken ”Socialismen inför verkligheten” där han i praktiken dömde ut marxismen. Nämnden höll på till 1936, utan att lägga fram några förslag. De avslutande dokumenten om ”socialiseringsproblemet” var skrivna av Sandler ensam och togs aldrig av nämnden. Innebörden var ungefär detsamma som hos Karleby, det låg inget egenvärde i att förstatliga företag. Vid partikongressen 1932 var det Sandler som förde huvudtalan för att avslå motioner om socialisering. Per T Ohlsson hör till dem som menar att om kongressen i stället godkänt motionerna så hade socialdemokraterna gjort ett sämre val och 1932 förmodligen inte blivit inledningen på ett 44-årigt maktinnehav.
Sandler var licentiat i geografi och extremt intresserad av matematik och statistik, skrev bland annat en bok om skiffer. Livet ut kunde han förströ sig med att söka lösa matematiska problem. När hans regering föll året efter hans tillträde som regeringschef 1925 blev han chef för statistiska centralbyrån. Ett annat intresse var musiken. Han komponerade under lång tid, bland annat till texter av Dan Andersson som han var nära vän med sedan Brunnsvik. Han blev preses i musikaliska akademin och ordförande i körförbundet och i Gävleborgs orkesterförening. Han kunde säga att ”riken förgå, medan symfonier består”. Musikprofessorn Sven Kjellström (som tillsammans med Nathan Söderblom låg bakom den första Hälsingestämman 1909) har skrivit om Sandlers glädje ”då han med stråken i hand och altfiolen i näven deltar i ensemblespelning är påtaglig och oförtydbar”.
Varken Per Albin Hansson eller Tage Erlander ville ha med den ytterst erfarne Sandler i någon mer regering. Däremot blev han ordförande i riksdagens utrikesutskott och tre månader per år FN-delegat, uppdrag som tog tid från landshövdingejobbet. Östen Undén låg bakom att Sverige som enda demokrati i FN vägrade att peka ut Kina som angripare i Koreakriget, men där hade Sandler samma syn som oppositionen. Den så kallade Sandlerkommissionen fick utreda säkerhetstjänstens oegentligheter i flyktinghanteringen under kriget, men kanske inte helt uttömmande. Sandler var stark antinazist och talade väl om pressfrihet. Men länsstyrelsen under hans ledning utfärdade fotoförbud när en stor mängd ryska fångar efter krigsslutet mot sin vilja utvisades över Gävle hamn, en länge dold skandal. Sandler ledde grundlagberedningen, som kom på kollisionskurs med Tage Erlander. Några månader före sin död framträdde han rätt bittert på partikongressen och sade att han aldrig kunnat föreställa sig att partiet inte ville låta väljarna direktvälja hela riksdagen. Min beundran för Sandler stärktes mycket under den tiden.
Jag minns hur illa jag tyckte det kändes ett av Sandlers sista år. TV hade bestämt att det året sända 1 maj från Ådalen där Sandler skulle tala. När partiledningen fick veta detta avbokades Sandler som talare för att i stället Olof Palme skulle få framträdandet i TV. Det var en svinaktig behandling av en arbetarrörelsens då äldsta kvarvarande pionjärer. Sandler var briljant talare och debattör, med bitande ironi. Men han kunde ses som tillknäppt och otillgänglig, dock inte under landshövdingeåren.
Liksom Branting och Per Albin hade han omfattande ”kvinnoaffärer”, även som landshövding. Det var inget okomplicerat förhållande till hustrun Maja, som skrivit böcker om deras liv (Sandler själv ville aldrig skriva memoarer), inte minst om det gemensamma arbetet i Brunnsvik och för ABF.
Sandlers ställningstagande för Finland ledde till att han stöttes bort ur maktens centrum. Men Per T Ohlsson har en poäng när han pekar på att Sandlers attityd till Finland har likheter med den solidaritetsdeklaration som Sverige under senare tid uttalat till stöd för andra EU-länder och andra grannstater. Men vem vågar ta Sandler till heders igen i den frågan?
Däremot tycker jag Ohlsson har fel när han gång på gång menar att försvarsbeslutet 1925 under regeringen Sandler var fel. Tyskland var nedrustat, svenska flottan starkast i Östersjön som fått en rad nya fria randstater. Praktiskt taget alla stater minskade sina försvar efter första världskrigets slut. 1925 års beslut innebar tillkomsten av flygvapnet och en kraftig minskning av beridna förband, men kavalleri var inte vad som behövdes mest inför andra världskriget. Felet var i stället att försvaret inte moderniserades kraftigt efter 1933 när Hitler visade att upprustning kan ske snabbt. Det var till stor skada för försvaret att 1925 års beslut att inte utbilda fler värnpliktiga än som behövdes revs upp 1942, vilket bäddade för de obalanser som drabbade försvaret under resten av 1900-talet. Jag har aldrig förstått dem som tycker att 30-talets svenska försvarspolitik var bättre än 20-talets.
Sandler som länge var känd som marxistisk klasstänkare kom mer och mer att sätta den enskilda människan i centrum. Men måste inte en folkskollärare och folkbildare alltid utgå från den enskilde? Per T Ohlsson skriver att Sandler ”utan vidare kan beskrivas som den mest mångsidiga begåvning som någonsin beklätt höga politiska positioner i Sverige. En renässansmänniska om man så vill”. Jag kan inte komma på något namn (för Geijer satt bara i riksdagen men aldrig i regeringen) för att bestrida det påståendet.
Hans Lindblad

Annons