Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sanning och ljug i Jerfsölif

Annons

– De är Hälsinglands själ!

Så presenterar Olle Törnqvist, sommarens regissör på Folkteatern, musikakten Engmans Kapell i nya föreställningen ”Jerfsölif”. Kapellmästaren Görgen Antonsson vrider sig lite när jag undrar hur sånt känns:

– Oj, vad fint, det är första gången jag hör det, haha...

Men faktum är att den där själen säkert behövs i Järvsö i sommar, musiken dominerar i ”Jerfsölif” – liksom i Görgen Antonsson.

– Det är till vår fördel, ler han. Vi är ju ett band, så det är kul att få vända på det. Jobbar man på en teater är ju texten ofta det viktigaste, här är vi på väg någonstans, texten och musiken finns på samma nivå.

Man har fått texten i sjok från Ninne Olsson, som står för dramatiseringen och har ett förflutet på musikteatergruppen Oktober, och sen har kapellet tonsatt del för del.

– Men även om det är baserat på hennes texter så har det funnits många öppningar, säger Görgen Antonsson. En kommunikation där vi har skickat förslag till henne också, fast vi aldrig har träffats – kanske på premiären!

Hade det gått om inte texten varit nyskriven, som fragmentarisk?

– Nej, inte på samma sätt. Här kan vi vrida och vända på texten, den är mindre helig.

En fråga man ställt sig är vad man får lov att berätta om det gamla Hälsingland. Görgen Antonsson har själv rötterna söder om Järvsö och kan ibland tycka sig se anfäder i texten.

– Det var en helt laglös tid, rena vilda västern, det fanns inte mat och man slog ihjäl handlaren i byn! De finns ett nu och då, men vi försöker inte återskapa något, vi har ju inte en aning om hur det var

Musiken beskriver han som stolt och rotbaserad, folkmusik med kapellsk touch och diverse influenser, här vågar man låta gränserna flyta.

– Vi kom in med tomma händer, men har byggt upp en låtbank. Vi är de vi är i Engmans och utifrån det gör vi musik. Det gäller att inte låtsas att man kan vara till exempel hip hop, då blir det löje, utan göra det till sitt eget. Vi är melodier, det kommer du att höra sen, och inga bakgrunder!

Sven Dahlberg är scenografen som för två år sedan arbetade med Olle Törnqvist i ”Mio min Mio” på Hipp i Malmö och nu på Träteatern i Järvsö. Han har byggt en spelmaskin, berättar han och att det handlar om att leka med teaterillusionen:

– Jag vill påstå så lite som möjligt och måste därmed frigöra mig från ladans potens. Det blev en svart låda i lådan, en leklåda som är öppen på sidorna. Olle kallar det för UFOt!

Olle Törnqvist, som av ensemblen beskrivs som öppen och musikalisk, nickar tankfullt:

– Jag berättar för Sven och han gör något och jag säger O, vad bra!

Han skrattar och berättar att man nu arbetat i fem dagar med vad man får och inte får – ”Jag tror man får jättemycket!” – pratar sen om vad som är möjligt och vad som inte är det, men hur lite ängsligt det känns på teatern just nu:

– Vi började med fem kilo papper, skrönor, rättegångsprotokoll, historier, vi for i väg i deras fantasi, fantasi och lek, sanning och ljug, det blev en berättelse om de människor som levde före folkhemmet och vi som lever i spillrorna av det. Det finns saker att lära.

– Sen tänker vi musik, det gör jag nästan i allt jag gör, tänker tempo, det är det som bygger upp det hela.

Var finns nutiden i föreställningen?

– Det är ju vi som gör den!

Och hur mycket är sanning och hur mycket är ljug?

– Hm. Historien beskriver en sanning, det som hänt, det kommer att finnas med. Ljuget, det är vad som hände i den situationen, vad gjorde människorna? Vad sa de?

Så det finns ingen kollektiv sanning?

– Sverige förlorade Finland 1809, det är en kollektiv sanning. Men om vi ska beskriva den, vad som hände, då får vi 100 olika berättelser...

Och minnet sitter i kroppen?

– Ja, minnet sitter i kroppen, det finns inte på papper...

”Jerfsölif” har traditionsenlig premiär på midsommarafton.