Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

SANDBERG: Jag kan bara hoppas att jag gjort er rättvisa

Det finns texter jag längtar till att få skriva och det finns texter som den här. Efter två säsonger med Hockeypuls, SDHL, Damkronorna, alla spelare och ledare är det dags för mig att göra annat. Jag har älskat varje ögonblick, varje samtal, varje känsla, varje dag.

Annons

Men det är klart att det finns vissa ögonblick som är starkare än andra.

Jag älskade till exempel att få se Sara Grahns fuktiga ögon när hon äntligen fick vinna sitt guld. Hennes guld kändes som en seger på så många olika sätt.

Jag kommer aldrig att glömma samtalet med Jenni Hiirikoski några veckor efter den VM-final hockeyvärlden aldrig kommer att glömma. Hennes kraft, värdighet och vilja att vara förebild är exemplet för många att följa.

Jag beundrade det mod flera landslagsspelare visade förra säsongen när man inte längre stod ut med förutsättningarna Svenska Hockeyförbundet givit dem. Jag har fascinerats av alla spelare som offrat så mycket för att få spela ishockey.

Jag har sett klubbar gå före, jag har sett läppar röra sig med fagra löften men som saknat handling, jag har mött föraktet mot damhockeyn, jag har mött kärleken till sporten, jag har sett och hört människor med möjligheten att förändra avstå utan rimlig förklaring.

Trots motstånd, förakt och bristande resurser är jag helt övertygad om att svensk damishockey kommer att växa sig stark. De som fortfarande inte har förstått att damishockeyn är framtiden kommer att få ta konsekvenserna av det. Om inte av klubbarna som idag kämpar för att öka statusen på damishockeyn så från sponsorer.

I det moderna Sverige finns det nämligen inte plats för diskriminering. Det är jag oerhört glad över.

Jag är stolt över vad Hockeypuls står för. Webbsändningarna och den ökade bevakningen av en av världens bästa ligor ska Hockeypuls känna stolthet över. Det är min absoluta övertygelse att Hockeypuls visade vägen för andra i medievärlden att följa.

Det här är min sista krönika och jag vill tacka Hockeypuls som gav mig möjligheten att få leva min dröm. Jag vill tacka alla som stått ut med mina frågor och som på så många olika sätt gett mer än vad de tagit.

Men. För det finns till slut också ett sista men.

Tack är ett futtigt ord när man ska beskriva en stor upplevelse, men ibland är tack det enda ord som är lämpligt.

Jag vill särskilt tacka alla spelare och ledare som lärt mig mycket om såväl spelet på isen som de avgörande striderna vid sidan av.

Jag kan bara hoppas att jag gjort er rättvisa.

Jag vet att det finns många fler historier jag vill berätta, många fler öden jag vill skildra, många fler matcher jag vill bevaka, många fler krönikor jag vill skriva. Det är min förhoppning att jag kommer att få återkomma i något sammanhang.

Under åren som gått har jag känt mig adopterad av en hockeyfamilj jag känt mig välkommen till.

Det är nämligen så det känns när man har hittat hem. 

ERIK SANDBERG

Annons