Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Se det här!

Annons

Trots det enorma utbudet i närområdet finns det en eller högst ett par utställningar per sommar som stannar kvar, som verkligen betyder något, där man kan se att konstnären trots – eller kanske tack vare stiltjen – satsat allt i stället för att rafsa ihop det som inte sålts under året

Det här är en sån.

En ambitiös, välhängd, vältänkt utställning.

Här har tre konstnärer arbetat sig in i ett säreget rum, arbetat med och emot och skapat ett gemensamt flow, jag hittar inget annat ord. För hyttans rum är lika mycket en strid ström som minerad mark för konsten.

Men Lars Persson, Kenneth Håkansson och Kaj Falk har byggt upp utställningen sen före midsommar och det märks, känns, utan att varje prång och rostugn för den skull blivit en plats för konst.

Det är genomarbetat utan att fastna i trånsjuka, mycket utan att vara överlastat.

Ändå har de tre arbetat på varsitt håll, hoptussade av Persson som visserligen haft ateljé bredvid Håkansson.

De fungerar oerhört väl tillsammans, temat har grott och vuxit upp av sig själv. Vi ser omtagningarna, verkslivet i livsverket, och jag skulle skriva människan, om det inte lät så slitet och storslaget.

Men storslaget är det ju!

Perfektionisten i sällskapet heter Kenneth Håkansson, menat i bästa bemärkelse.

Håkansson är den postindustrielle – eller kanske proindustrielle – konstnären som inte lämnar något åt slumpen, slipar och snyggar till verken – ändå sjuder de av ben och blod.

Ta det monumentala verket ”Blå”, ”Vit” och ”Röd”, först ser jag änglavingar, brutna men blåljusupplysta, sen plötsligt vad det föreställer: Fötter.

Tunga, smäckra, skickligt utmejslade människolika fötter och skenben och jag inser hur mycket Kenneth Håkanssons måleri har utvecklats. Har jag ens sett nåt sånt av honom förr?!

Tjärfärgsmåleriet ger dem en nyans av tunn sepia, renässansfärgen, och något får mig att tänka på den baskiske mästaren Francisco de Zurbarán och hans fransiskusar och upp och nervända helgon. Stor symbolik och tankarna hamnar sen förstås i Kristusbilden, utan den gotiske martyrbildens gemensamma spik över båda fötterna.

Håkansson vinklar det hela mot skira ”Shelter 1-3” – är det självporträtt? –, ”Volta Fragil”, en lika kommande som övergiven betraktelse framför masugnen i hela sin höjd och giftgula plåtmåleriet ”Moloks tid” mittemot det jättelika collage vars titel talar om Pompejis position.

Fragment och framtid går hand i hand hos Håkansson.

Lars Persson har släppt färgen helt, om man inte räknar vitt och svart och allt däremellan dit. Det har han gjort rätt i. Här finns hans sammansatta, pastosa ”Nio blev ett”, vanskligt hängd över bäcken har den fått den allra bästa platsen.

Längre in på läktaren de välformulerade ”Almost human large”, affischstora, enkla foton av skyltdockor (!) som Lars Persson bearbetat med största färdighet och känsla. De framstår som just mänskliga och är som måleri på pannå.

I dämpad färg liknar de bronsstatyetter, fascinerande!

Brottstycken av dessa går som ett mänskligt pärlband, dyker upp i naturliga verksramar här och där, ju längre ini verket vi kommer.

Dessutom Stolen, en underbart corny ”konstprodukt” som i delar kan bli din, eller snarare allas, säljs för 50 pix för tio centimeter stol eller en och en halv dl sågspån...

Målaren Kaj Falk knyter ihop det hela. Han är ett under av expressivitet (nästan extas!) och precision.

Hans målningar både förhöjer och lugnar ner det runtomkring och den gula ”hunden” vid dörren är en ypperlig, obunden hälsning till Hallström, en annan guldhundsmålare.

Ska du bara se en utställning i sommar, se den här.

Vid öppnandet i dag, kl 13, medverkar Helene Rådberg, poet, och Markus Bylerius, musiker, kl 14.