Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sergio - en brasse i pepparkakshuset

/

En äkta brasilianare i Forsbacka. En invandrare som lyckats i det svenska samhället och som nu är regionchef för ett IT-företag, Sogeti Svenska AB. En man med synpunkter på mångt och mycket, det är Sergio de Brito.

Annons

Han har lagt morgonens arbetsmöten hemma för att kunna möta oss i ett av Forsbackas mest originella hus, den så kallade fjällvillan intill herrgårdsparken. Ett fantastiskt hus som, liksom jobbet i Gävle, kom i Sergio de Britos väg. Som av ödet.
Hur kommer det sig att en braslianare bor i Forsbacka? Vilken var hans väg hit? Det undrar jag när vi slagit oss ner i matrummet för att prata och Sergio hällt upp kaffe. Starkt och gott.
Innan dess hade vi gått runt i huset, smakfullt inrett med marmor från Brasilien, både på golv och köksväggar.
Ett maffigt zebraskinn pryder vardagsrummet. Zebran är ett av många villebråd som Sergio, en hängiven jägare, själv har nedlagt, i Sydafrika.
På väggarna hänger bland annat pilar och huvudbonader från Sydamerikas indianer. Ett spännande hem, inte minst för barnens kamrater som tycker att det nästan är som ett museum.

För att göra en lång historia kort. Sergios pappa arbetade för det brasilienska energiministeriet. I den egenskapen reste han mycket i Europa och hade goda vänner i Sverige, bland annat en av cheferna för Vattenfall.
Vattenfalls chef hade en dotter som tänkt ta sig ett sabbatsår i USA. Sergios mamma övertalad henne att komma till Brasilien i stället. Sergio blev kär, de två blev ett par och plötsligt befann sig Sergio i Stockholm. Efter att ha fokuserat stenhårt på svenskan kom han in på KTH och började läsa maskinteknik.
Efter tre år flyttade de isär men då hade Sergio bara ett år kvar på KTH och ville avsluta sina studier innan han flyttade hem till Brasilien.

Här hade historien kunnat sluta. Men Sergio hade roligt. Han hade tagit sin civilingenjörsexamen, hade fått jobb och tänkte leva livet i Stockholm ytterligare ett år.
En sommarkväll var han på studentpuben. Dit kom en otroligt vacker kvinna i lång gul kappa med sina vänner. Sergio kände hennes nyfikna ögon. De hälsade, tycke uppstod men båda var överens om att mer än vänskap och gemensamma biobesök skulle det inte bli. Sergio skulle ju åka hem och dessutom behövde han komma över sin brustna relation.
Men vid första träffen, i väntan framför biografen hände något.
- Jag såg henne komma. Hon hade kort jeansjacka och kort jeanskjol och var så söt. Jag tänkte, om jag är klok går jag härifrån, för hon hade inte sett mig. Men jag stannade kvar, säger Sergio och skrattar.
För sen var det kört. Det var 15 år sedan.

Carin och Sergio blev ett par. Hans liv i Sverige började på allvar. Carin läste juridik. Sergio fick jobb på Cap Gemini. Det blev IT för honom, inte maskinteknik.
När de fått sitt första barn såg Sergio den ödesdigra annonsen om ett jobb i Gävle, Carins hemstad. Och väl där, när Sergios mamma var på besök, såg de annonsen om huset i Forsbacka. Mamma var entusiastisk. Sergio och Carin hade hittat sitt drömhus.

Är det ödet, tror du?
Man tror själv att man styr sitt liv väldigt mycket. Man gör sina val hela tiden, men det finns något som händer i bakgrunden. Livet styr också.

Det måste ha varit omtumlande att lämna Brasilien och komma till Stockholm?
Helt klart. Men det var spännande att det var så annorlunda. Jag trivdes och tyckte det var kul. Jag var 19 år och tyckte själv att jag var en vuxen man. Innan jag reste hade jag långa diskussioner med pappa. Han var oerhört förgrymmad över att jag hoppade av mina ingenjörsstudier i Rio. När jag ringde hem och berättade att jag tagit min examen i Sverige var han oerhört stolt. Jag lurade i honom att det var en tradition i Sverige att pappan skulle köpa examensringen. Han skickade pengar och för dem köpte jag en studsare.

Hur var din uppväxt i Brasilien?
Bortskämd. Jag hade krav på mig att vara hyfsat duktig i skolan. Men annars hade jag ett mycket fritt liv. Jag gick upp tidigt på morgonen, stack till stranden och surfade innan jag gick till skolan.
Rio var min lekplats. Jag var överallt. Jag snorklade och dök, fiskade, levde väldigt fritt. Min släkt bodde på landet och hade boskapsfarm. Där var jag på somrarna. Det var en helt annan värld. Hos farmor var det verkligen vischan. Där lärde jag mig jaga, hjort, fågel, bältdjur och alligator. Där red jag omkring och hämtade boskap. Det var då jag fick mitt naturintresse som gör att jag trivs så bra med att vara i skogen, även här i Sverige.
Jag hade inte jagat på många år när jag kom till Sverige. Men jag upplevde att allt var så reglerat här. Jag ville känna frihet, ett litet vildare liv. Så jag tog jägarexamen och jagar nu med ett jaktlag i Bodås och med andra goda vänner som gäst. Jag har jagat över hela Sverige och även i Sydafrika.

Vad är tjusningen med jakt?
Att du jagar på viltets villkor. En granne här i Forsbacka är den bästa jägare jag någonsin har mött. Han kan tänka som ett djur och lista ut hur djuret ska bete sig. Det är då man lyckas. Att fälla ett djur är inte det viktigaste för mig men att få se vilt och känna att jag är med.

Hur trivs du i Sverige?
Väldigt bra. Det är som ett andra hem och jag känner mig som en del av samhället. Men jag kan tycka att det är litet för mycket regler här. Sen, svenskarna själva tycker att de är ett tråkigt folk. Det upplever jag inte.

De hamnade i IT-branschen?
Ja, hos Cap Gemini och det har jag aldrig ångrat. Jag blev chef för kontoret här i Gävle, som var väldigt litet, bara fyra-fem personer. Sen blev jag erbjuden en anställning på Sandvik, för att åka till Brasilien och bli IT-chef där. Och det var oemotståndligt. Det här var i december1998.
Carin hade varit i Brasilien och trivs oerhört väl där. Då hade vi två barn. Vi packade ner våra möbler och åkte till Sao Paolo. Efter två år hade jag gjort de vi var överens om att jag skulle göra. Dessutom började barnen längta efter den frihet de hade i Sverige, som att kunna cykla till skolan. Den friheten hade inte barnen i Sao Paolo. Så då flyttade vi hem.
Det är både för- och nackdelar med att ha två hem. Jag är hemma båda här och där men jag är också litet konstig, både här och där. Jag tänker inte längre på samma sätt som min släkt gör eller reagerar på samma sätt. Men det är det pris man får betala. Sen längtar man alltid. Där längtade jag jättemycket efter Sverige.

Fortsatte du jobba för Sandvik?
Ja, men efter ett tag fick jag erbjudande att återkomma till Cap och i november blev jag chef för Sogeti, som är ett dotterbolag till Cap.

Vad gör du?
Att vara chef ser jag som ett serviceyrke. Jag ska skapa bra förutsättningar för mina medarbetare. Jag ska se till att verksamheten fungerar. Vi är 108 anställda, de flesta konsulter. Våra kunder är de stora företagen i regionen, allra störst är Sandvik. Vi utvecklar system och tillverkar lösningar för företagen.

Bara killar?
Nej, både killar och tjejer. Det fanns en tid när det var nästan hälften var. Så är det inte i dag. Det är färre kvinnor som söker sig till det här yrket i dag. En intressant aspekt, som vi märkt, är att vi anställer en av 20 manliga sökande men en av åtta kvinnor. Vi tror att kvinnor har en mycket större spärr. Kvinnor känner att de måste motsvara kompetensen helt och hållet innan de söker ett jobb medan killar söker bara det är något som stämmer.
Den enda skillnad jag ser när det gäller män och kvinnor är att männen är mer måna om att klättra i karriären. För kvinnor tycks det inte vara lika viktigt, tyvärr.

Har du fått ändra din kvinnosyn från när du var ung?
Det tycker jag inte. Min familjs kvinnosyn kanske inte är representativ för Brasilien. Men Rio är inte mindre jämställt än vad Stockholm är. Jag har två systrar, en är läkare, en är ingenjör. De var båda duktigare i skolan än jag någonsin har varit. Mamma är bibliotekare. Hon var hemmafru när vi var små och började studera när vi var litet större. Hon är en mycket stark kvinna.
Min uppfattning är att starka kvinnor är roligare, mer intressanta. I Brasilien tycker jag det är litet för mycket fokus på att vara kvinnlig. Det blir litet tröttsamt.

Vad drömde du om som grabb i Rio?
Under en period ville jag bli proffs-surfare. Brasilianare lever mycket i nuet. Jag var priviligierad och behövde inte oroa mig för framtiden. Det blev som det blev.

Har du förebilder?
Ja, Don Quixote och Cyrano de Bergerac, det är två. Che Guevara. Man kan tycka vad man vill om hans politiska ideal men han var beredd att offra livet för det han trodde på. När han hade lyckats fortsatte han med sin kamp, i stället för att slå sig till ro. Att hans kamp behövdes i Sydamerika kan man inte komma ifrån. Där fanns oerhört äckliga diktaturer.

Är du engagerad politiskt?
Nej. Men ibland känner jag att man skulle göra något, använda den förmåga och den glöd man har till något större än att bara klara sig själv.

Om du hade makt, vad skulle du vilja förändra i Sverige?
Det som imponerade på mig när jag kom hit var den enorma respekt för människor som fanns i samhället. I dag naggar man på den respekten. Som när man försöker svälta asylsökande i Hofors. För mig är det absurt.
Jag tycker att någon skulle ställa sig upp och säga, jag tycker att vi ska svälta bort dem. Då får jag någon att bekämpa. Men det finns inte. Vi låter det glida. Det skulle jag förändra.

Vad tycker du om situationen för invandrare i Sverige?
Det är bedrövligt. Man glömmer bort att det krävs mod, styrka och ett oerhört engagemang för att kunna bryta upp från sina rötter. Att vilja bygga ett bättre liv för sig själv och sina barn är inte diskvalificerande, tycker jag.
Inställningen att man ska ta hand om utlänningar i Sverige tycker jag är fel. Man ska ge dem samma möjligheter som alla andra. Ger du mig möjligheten att förändra mitt liv till det bättre, då tar jag den.
Sen kan jag inte släppa tanken på de apatiska barnen. Det är ovärdigt. Fullständigt ovärdigt.

Hur har du själv blivit bemött?
Visst har jag mött fördomar då och då. Men jag har den stora fördelen att komma från Brasilien, som alla förknippar med roliga saker, samba, karnevaler, stränder. Och inte minst fotboll. Folk tänker fortfarande på VM 1958. Jag glider på den positiva vågen.
Jag känner att jag i konkurrens med en svensk måste vara bättre, men det är inte så förvånande. Jag är en risk. Man kan lättare bedöma hur en svensk kommer att reagera i olika situationer. Cap har nog bedömt mig som en större risk men sett att fördelarna överväger. Mitt företag har insett att olika impulser är bra. Därför är jag oerhört lojal mot Sogeti.

Hur viktigt är det att man lär sig språket?
Det är A och O. Förmågan att kunna uttrycka sina tankar och känslor och viljor, den är avgörande i allt, när du söker jobb, när du bygger relationer, när du diskuterar saker.

Är du katolik?
Jag är döpt katolik, men jag tror inte på Gud. Ännu mindre på den nya påven.

Har du någon Gud?
Nej, jag tror på människans godhet. Och ondska, tyvärr. Det är vi som bestämmer vilken sida som får vinna.

Vad är meningen med livet?
Om jag skapar ett lyckligt liv åt mig och mina närmaste som inte är på bekostnad av andra, då har jag bidragit positivt till den här världen. Meningen med livet måste vara att njuta av allt det här, av skogen, djuren, värmen mellan människor, lärdomar, en god bok, en god film. Jag tror att man ska ta för sig av det som erbjuds.

Vilka värderingar vill du ge dina barn?
Först, de ska inte vara onda eller skada andra. Viktigt är att de är modiga och vågar stå för vad de tycker. Om det innebär att de får sig en smäll då och då så är det värt det.
Jag brukar säga till mina barn, ni behöver inte vara perfekta. Men i varje människas liv finns det val. Man vet att om man väljer fel bryter man mot det man själv tycker. De valen ska man vara försiktig med.
Sen är jag nog en tuffare pappa än vad jag skulle vilja vara. Jag skulle vilja vara lugnare, ge dem mer styrka och mindre förmaningar. Det klarar jag inte så superbra.

Du har ett brasilianskt temperament?
Absolut. Jag skriker litet oftare än jag skulle behöva, jag exploderar snabbt. Om något är fel reagerar jag mycket starkt. Sen försvinner det lika snabbt. Jag klarar inte av att vara långsint. Jag är litet avundsjuk på lugnet som svenskar har. Att tänka tre gånger innan man reagerar. Det hinner jag aldrig med. Munnen är mycket snabbare än hjärnan i många situationer.

Hur ser du på framtiden?
Vi pratar ibland om att så småningom flytta utomlands igen och prova på något annat land. Men jag vill aldrig tappa kontakten med Sverige. I våra tankar finns alltid en sommarstuga kvar i Sverige, som ett ankare. Längre än så har vi inte tänkt.

Kerstin Monk
kerstin.monk@gd.se
026-15 96 44
Annons