Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Shahid, 15 år, är ett av de många ensamkommande barnen

– När talibanerna dödade min storebror och IS skulle rekrytera mig, som de försöker med alla, sålde min farbror all sin mark för att jag skulle kunna ta mig ut, berättar Shahid Khan.
Han är 15 år och har varit på flykt ensam i två månader. Och han är bara en av tusentals med liknande berättelser som nu söker skydd och trygghet i Sverige.

Annons

– Det är krig hemma, allt är hemskt, men kanske är resan det värsta jag varit med om i mitt liv. I Bulgarien gick jag till fots i tre dagar och tre nätter. Jag hade inte mat eller vatten och ingen tyckte om mig där. Man kanske inte ska erkänna sånt, men jag var rädd då, säger han och ser nästan generad ut.

Han är lågmäld, ler försiktigt när han berättar och försäkrar sig hela tiden om att jag förstår vad han säger. Det gör jag. Hans engelska är utmärkt.

– Om det ska stå i tidningen måste det vara rätt. Annars kanske de som bestämmer om jag får stanna tror att jag ljuger.

Shahid kommer från Nangarharprovinsen i östra Afghanistan, ett starkt fäste för talibanerna.

– Jag har bara gått i skolan i två, tre år. Men min bror lärde mig engelska. Han hette Abdulwahab och var tolk åt de amerikanska soldaterna, det ville jag också bli. Men det var också därför han dödades, säger han.

Hans pappa är död. Hans mamma och en syster är kvar i landet.

– Mamma bor med min syster och hennes man. Det var svårt att lämna dem, jag var ledsen då, men de ville att jag skulle åka.

Han har klivit på tåget från Malmö till Stockolm på onsdagsmorgonen. Kvällen innan kom han till Sverige från Danmark på ett av många specialinsatta tåg.

– Alla har varit snälla här. Jag har fått mat och de hjälpte mig med att förklara saker, som hur jag skulle åka. Men jag har betalat för tågbiljetterna själv, 532 kronor. Det hade jag sparat till, säger han.

Nu sitter han i en vagn med flera flyktingar, några av dem är som han ensamkommande barn. De blir allt fler. Snabbt. Förra året kom drygt 7000 barn till Sverige. I år är siffran hittills över 10 300. Och till Malmö kommer just nu ungefär 50 barn som reser ensamma per dygn. Många av dem försvinner sedan spårlöst och kan ha råkat illa ut. Migrationsverket och kommunerna tittar på hur skyddet för dessa utsatta barn kan bli bättre. Sverige har också fått kritik från FN för att skyddet inte räcker till.

Shahid ska vidare till Norge, det är i alla fall planen.

– Jag vet inte om det är bättre än Sverige egentligen, men vänner hemma sa att de hade hört att det var bra där. Jag har tänkt gå in på en polisstation när jag kommer fram. Jag tänker att där måste jag få hjälp.

I samma vagn sitter fem syskon. Också de kommer från Afghanistan. De har varit på flykt i drygt en månad. Till skillnad från Shahid har de sina föräldrar med sig. Målet är Finland, där det finns en släkting.

– Afghanistan är svårt att leva i. Människor skadas hela tiden. Det är talibaner överallt. Och nu är det IS också... Det är mest svårt för flickor, som inte längre kan gå ut och inte får gå i skolan. Och vi har två flickor. De har rätt till ett liv, säger pappa Nasir.

När jag frågar hur de mår tittar han så länge på mig att jag för en sekund tror att jag sagt något olämpligt och ångrar mig.

– Vi är trötta, väldigt trötta. Då är det nästan svårt att få frågor som bara är snälla. Vi mår inte så bra, men vi är tillsammans och vi är glada att vi är trygga nu, säger han.

Några timmar senare är tåget framme i Stockholm. Flyktingarna som strömmar ut ur vagnarna och möts av poliser, hjälparbetare och tjänstemän från Migrationsverket. Det är rörigt. Några av flyktingarna blir rädda för poliserna, som de tror ska köra ut dem ur landet. Jag pratar med ytterligare två ensamkommande barn, två 15-åriga pojkar, ursprungligen från Afghanistan men som bott i Iran innan de flydde.

– Det här är svårt. Jag saknar min familj väldigt men samtidigt vill jag visa dem att jag klarar det här. Jag vet inte när jag träffar min familj igen. Men min dröm är att kunna återvända hem och hjälpa min familj. Jag har inte gått i skolan i Iran. Kanske får jag göra det här, säger Sultan Ebrahimi.

Sen blir jag vänligt men bestämt bortmotad av polisen och vi går upp en våning på Centralstationen. Vid Röda Korsets station har en man, som har sitt lilla barn med sig, fallit ihop. Han sitter på golvet och ser sin son titta på honom för att sedan börja gråta. De får hjälp av Röda Korset-frivilliga. En polis tolkar.

Klockan är tio över två. Vid spår åtta väntar en pappa med sina tre söner. De har flytt Syrien och ska till Gävle. Varför just Gävle, frågar jag pappa Ahmed.

– Vi känner ingen där, faktiskt ingen i hela landet. Men det är lite mindre och lugnare där, har vi hört. Mina barn har inte sin mamma längre, de behöver vara där det är lugnt; inget krig, inga terrorister. Och kanske kan de få gå i skola där. Men just nu vill vi bara vila. Vi har rest så långt, så länge.

Läs även Karin Bergkvist ledare i ämnet här.