Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sherman Adams in memoriam

Annons

Från Uppsala minns jag honom väl. Från universitetets sal X, eller aulan. Han hette Sherman Adams och var en stor, väldig, svart och sann revolutionär som föregicks av ryktet att ha varit Cassius Clays, alias Muhammed Alis, sparringpartner. Säkert sant. Han var nog inte rädd för någon, inte ens för Cassius Clay.

Han hade deserterat från USA:s militärbas i Västtyskland – därifrån gick trupptransporterna vidare från USA till Vietnam. Han flydde till Sverige och här förde han kampen vidare mot USA-imperialismen.

Jag vill minnas att det var han som kallade Amerikas svarte ambassadör Jerome Holland för ”housenigger” vid en demonstration, jag tror i Västerås. Det var de svartas öknamn på de Onkel Tomliknande rasbröder som lierade sig med, eller kröp för, den vita makten.

Men man trodde förstås – det passade ju bättre – att det var någon ung vit demonstrant som ropat ”nigger” åt Holland. Stor upprördhet i tidningarna.

Denne Sherman Adams verkade också en tid på sextiotalet som modell vid Konstfack som då låg på Gärdet i Stockholm. Då gick Monica Dofs Sundin, filmvetare och nu lektor på Högskolan i Gävle på Konstfack. På en fin liten utställning på Lättings (gamla fängelset i Gävle) visar hon teckningar från den tiden.

Flera föreställer just Adams och med en elegant lätt, skissartat luftig linje kombinerar hon den med en säker känsla för modellens imposanta volym. Sherman Adams vilar stor och trygg i sig själv med den väldiga, veckrika magen lössläppt för linjernas spel.

Här finns ett par stora teckningar med elegant svärta och en serie mindre omfattande sex bilder där rörelsen. Rätt så. Det fanns något av smidig panter i Adams gestalt

Hans öde var tragiskt. Hans liv slutade i Köpenhamn 1985 då han avled under mystiska omständigheter. Det väckte debatt och många ville göra gällande att han hade mördats efter sin kritiska kamp mot USA-imperialismens folkmord.

Annars är det fina minnen Monica Dofs Sundin visar från dåtidens Konstfack. Vi ser andra modeller där lätt och luftigt linjespel samverkar med den bestämda volymuppfattningen.

Bilder också på kurskamrater, snabba skisser i vardagens stund, fångade på vänskapens grund.

Och så vemodigt att jämföra dessa oskyldiga år med dagens Konstfack. Liksom att se vilka lärare som undervisade de här åren.

För att ta ett axplock: Gösta Kriland, Sven-Olof Rosén, Birger Forsberg, Olle Lundgren, Olle Adrin, Fritz Sjöström.

Kultur- och konsthistoria i sanning.