Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Shi-Yeon Sung räddar konserten

I lördags ringde telefonen hemma hos Shi-Yeon Sung i Berlin. Det var hennes agent som ville veta om hon kunde hoppa in och ersätta Joana Caneiro, som blivit akut sjuk, och dirigera Gävle Symfoniorkester.

Kerstin Monk träffade henne mitt i repetitionerna på Konserthuset och pratade om hur hon upplever att vara en av få kvinnliga dirigenter i världen.

Annons

– Jag gillar när det är stressigt, säger Shi-Yeon, när vi träffas efter veckans första repetition med orkestern.

Så hon tänkte snabbt efter och tackade ja. Ett av verken på programmet hade hon dirigerat tidigare, men för flera år sedan, Brahms andra symfoni. De övriga var helt nya för henne, Korngolds violinkonsert och dessutom ett helt nyskrivet verk av Jonas Valfridsson.

Hon fick partituret på e-post och kunde konstatera att det nog skulle gå. Det verkade inte alltför svårt. Så tisdag morgon vaknade hon på ett hotell i Gävle och möttes av gnistrande vit snö och solsken.

– Det var så vackert att jag måste fotografera och mejla mina vänner. Hemma i Berlin var det regn, mörkt och grått.

Shi-Yeon Sung hör till en exklusiv skara. Hennes agentur har 97 dirigenter i sitt stall. Av dem är bara fyra kvinnor.

Och den fråga hon alltid får är förstås, hur är det att vara kvinna och dirigent?

Det är en situation hon gärna pratar om. Hon säger att för inte allt för länge sedan var det ovanligt med kvinnliga musiker i orkestrarna. Så är det inte längre, även om vissa konservativa orkestrar, som Wiens filharmoniker fortfarande bara har ett fåtal kvinnor i sin orkester.

Men i övriga världen, och inte minst i Sverige är det självklart med kvinnor i orkestern. Så kan det bli i framtiden, även bland dirigenter. Säger Shi-Yeon hoppfullt.

Samtidigt intygar hon att kraven på en dirigent är stora och att det är en roll som kanske inte passar alla kvinnor.

– Man får inte vara kokett. Man måste trivas med ledarrollen, att stå i mitten och man måste ha gott självförtroende.

Hon har varit dirigent i tio år nu och säger att det har blivit som ett äktenskap, det kan gnissla ibland och däremellan vara helt underbart. Hon beskriver även förhållandet mellan dirigent och orkester som ett äktenskap som kan innehålla både kärlek och hat.

Men vi börjar från början.

Shi-Yeon är född i Sydkorea, i en familj där ingen var musiker. Det märkliga är att hon redan som mycket liten visste att hon ville bli musiker. Redan som tre-fyraåring tjatade hon på sin mamma och ville börja spela piano.

Men hur visste du det, undrar jag. Familjen ägde inget piano och som sagt, ingen var musiker.

Hon berättar då att hennes mammas dröm var att bli sångerska men att mammans föräldrar hade omkommit i Koreakriget. Det fanns helt enkelt inte pengar till utbildning. Men mamman älskade att lyssna på klassisk musik.

Egentligen var Shi-Yeon på tok för liten för att börja i musikskolan, så det krävde litet övertalning. Men det gick och när det visade sig att den lilla flickan var musikalisk köpte familjen ett piano och Shi-Yeon utbildade sig till pianist, först i Sydkorea och sedan i Schweiz och Berlin.

Det var alltså pianist hon blev. Men varför tog hon steget till att bli dirigent?

Jo, det är Wilhelm Furtwänglers förtjänst. Hon såg en video med den berömde dirigenten, en av världens främsta och fascinerades av hur han kunde få hundra personer med olika temperament, åsikter och energier att bli en enda kraft när han dirigerade sin orkester.

Hon blev fullständigt fascinerad och så nyfiken på hur det kunde ske att hon började studera dirigering.

Och det gick fantastiskt bra för henne.

Sitt stora genombrott fick hon hösten 2006 när hon vann den Internationella Georg Solti-tävlingen för dirigenter i Frankfurt som första kvinna någonsin i konkurrens med 500 dirigenter.

Det ledde till att hon blev assistent till James Levine vid Boston Symphony Orchestra under tre säsonger.

– Och där lärde jag mig mycket, bland annat att kunna hoppa in med kort varsel. Det kunde hända att jag samma morgon fick veta att jag skulle dirigera konserten den kvällen. Det var lärorikt.

Hon lärde även mycket annat av James Levine, bland annat hans sätt att kommunicera med orkesterns musiker med värme och kärlek.

Shi-Yeon hade då lärt sig det tyska sättet att dirigera, att vara maestro och kapellmästare. Nu fick hon insikter i att man kunde nå resultat med en helt annan metodik.

Vad är det viktigaste du lärt dig som dirigent, undrar jag?

Jo, säger hon, att det inte är jag, egot, som är viktigt när jag dirigerar utan musiken. Och när jag leder en konsert är det för att sända ett budskap till publiken. Att förmedla musiken som är av en helt annan dimension än det världsliga. Det tänker jag ständigt på.

Men åter till det här med att vara dirigent och kvinna. Möter hon fördomar?

Absolut, säger hon, men det är olika beroende på vart hon kommer. Allra bäst trivs hon med skandinaviska orkestrar. Här är attityden mer öppen och mindre fördomsfull. Men ofta är det bara en tröskel att komma över. Har hon väl blivit inbjuden till en orkester brukar det sedan bli bra.

– Men det är ett svårt jobb. Det är så många aspekter man måste behärska som dirigent och jag har mycket kvar att lära, säger hon.

Hon har dirigerat nästan alla orkestrar i Sverige, alla de stora och även orkestern i Gävle, våren 2011 och säger att alla orkestrar här håller en mycket hög klass.

– Och det är roligt för musikerna är alltid väl förberedda och villiga att jobba och då blir resultatet bra, säger hon.

Och pianot, spelar hon fortfarande?

– Nja, säger hon men tillägger att hon kan sakna att spela, framför allt Bach som hon älskar.

Men livet som pianist är ensamt. Hon trivs mycket bättre i rollen som dirigent.

Det är också ett jobb som innebär ständiga och långa resor, ett liv som svårt att kombinera med familj och barn.

Men Shi-Yeon är singel och därför har hon inga problem med att resa. Tre-fyra gånger om året åker hon hem till Seoul, där hon är assisterande dirigent vid Seoul Philharmonic.

När jag ber henne att beskriva sina år som dirigent säger hon.

– Jag har haft tur. Jag har fått chansen! Och jag är tacksam för att jag har fått möjligheten att skapa musik.

Hon har förverkligat den dröm hon hade redan som litet barn, att bli musiker. Något annat har aldrig funnits hos henne.

Kerstin Monk