Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sjölund: Hon har modet att blotta strupen – någon som följer efter?

Lilian Sjölund har läst Åsa Linderborgs Året med 13 månader. Smällar och smek, självrannsakan och knivskarp kritik om vartannat. En dagbok som sätter igång grubblandet över egna ställningstaganden.

Journalister, journalistiken och mediehusen anklagas just nu för allt möjligt. En kär gammal höger-käpphäst är vänstervridningen i framför allt Public service. Som vatten på den kvarnen dammade en skribent på Svenska Dagbladet av en ett år gammal enkätundersökning där endast en procent av Sveriges journalister svarat på frågan om sin partitillhörighet.

Och nej, jag ska inte blåsa nytt liv i det dammiga molnet igen.

Kåren påstås också helt okritiskt tillbe Folkhälsomyndigheten (FHM) och framför allt dess överstepräst Anders Tegnell. En professor får sommarsurra fram sin kritik i P1 – var det en jobbansökan? Sveriges största morgontidning har ändå ägnat ett knappt halvår åt att tala om att FHM gör allt fel – svart-vit debatt kanske, men inte ensidig.

Men självfallet. Åsiktskorridoren kan bli för trång. Viljan att vända på sina egna perspektiv kan ibland växa sig alltför avlägset i skogen. Bättre att simma med- än motströms. Framför allt lättare. Ofarligare.

Åsa Linderborg, tidigare kulturchef på Aftonbladet, numer senior reporter, har i dagarna släppt en självrannsakande skildring som sträcker sig från höst till höst 2017-2018 i dagboksformat: Året med 13 månader (Polaris).

Hon har en enastående förmåga att ibland framstå som samhällsdebattens enfant terrible; hälsa på Nya Tider på bokmässan (!), ja till och med hävda att åsiktsfriheten hotas om inte tidningen erbjuds plats i salongerna, framhärda att hon är marxist när (nästan) alla andra är nyliberaler och ställa sig rakt framför metoo-tåget och på allvar undra om inte alla knytblusar snörpt av det självständiga tänkandet.

Å andra sidan är hon den enda i svensk debatt i dag som oförblommerat kan deklarera: Jag hade fel, jag ångrar mig, jag borde aldrig ha skrivit så där – förlåt! Inte utan debatt, inte utan argumentation, inte utan råd från dem hon litar på.

Men utan prestige.

Läs gärna: Sluta gnäll på sociala medier, städa i det pressetiska rummet

Så har hon också anklagats för det oerhörda, teaterchefen Benny Fredriksson självmord. Hon vet att hon får leva med det resten av sitt liv. Hon vet också att ingen av oss någonsin får veta hela den komplexa sanningen.

Åsa Linderborg är hård mot sig själv. Just därför tar smällarna extra kraftigt mot dem i den offentliga debatten som förtjänar det. För dagboken ska inte uppfattas som ett försvarstal. Snarare ett sökande efter förklaringar till varför det blev som det blev. Varför hon blev sin egen empiri.

Likt en svensk Suzanne Brøgger sticker hon ner de höga klackarna bland kullerstenarna under Visbys Almedalsvecka och frågar oss vart pressetiken tog vägen.

Läs också: Svensk press säger aldrig förlåt

Varför svenska feminister springer efter en hämndlysten journalist, som ingen vet vad hon gjort för avtryck förrän hon hängde ut en manlig skribent.

Är kvinnor alltid goda? Vill de aldrig bara ha sex? Eller ännu värre, använder de det aldrig för andra syften?

Hon exemplifierar med egna preskriberade försyndelser. Blottar strupen bitvis. Ojar sig över de obönhörliga ålderstecknen. Sörjer förlorad kärlek. Förundras över klassresans märkliga attribut: Att lägga Armanikappan på stolen, med etiketten fullt synlig.

För det blir ärligast så. Sannast.

Jag hoppas kärleken är besvarad. Svensk samhällsdebatt vore så mycket fattigare, trängre och ryggdunkande utan henne.

Linderborg kärlek till Aftonbladet är förbehållslös. Till kollegor, till frilansare och till vaktis. Jag hoppas kärleken är besvarad. Svensk samhällsdebatt vore så mycket fattigare, trängre och ryggdunkande utan henne.

För till skillnad från den svepande mediekritik som handlar om var journalister lägger sin röst på valdagen, riktar Linderborg ljuset på något allvarligt: mediernas makt, den strömlinjeformade opinionsbildningen och oförmågan att tänka om.

Som sagt, hon erkänner att hon blev sin egen empiri. Det är visst mod det kallas.