Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sjölund: Sexism, trakasserier och utfrysning – här kommer en verklighetens polisthriller

"Polisen är vår mest synliga företrädare för lag och ordning, för vår demokrati. Om vissa av dem väljer att behandla kvinnliga kollegor som något man kan klämma på, stoppa tungan eller penisen i, som man kan jucka mot och som man kan smygfilma i duschen – hur ska då den vanliga medborgaren som anmäler ett sexualbrott förhålla sig till den manlige polisen som tar upp anmälan?"

Den politiska debatten har de senaste åren handlat om att Sverige behöver fler poliser. I ett slags överbudspolitik har majoriteten slagit till med 10 000 och oppositionen har svarat 15 000 eller kanske 20 000. Så där har det låtit. Oavbrutet. Det dominerande kravet på de nya kullarna har ekat genom inlägg: De ska inte sitta bakom ett skrivbord – de ska befinna sig på gator och torg så att allmänheten känner sig trygg. Ju fler desto bättre.

Ingen har talat om vad som utmärker en bra polis. Kvantitet går för kvalitet. Att jämföra med den ensidiga vårddebattens mantra: Vi behöver fler händer...

Ni kanske såg TV 4:s Kalla Fakta om sexismen och chauvinismen inom poliskåren? Om inte annat noterade åtminstone Hälsingetidningarnas läsare stormen kring den beramade julfesten som Söderhamnspolisen Anna Lundgren beskrev på Facebook.

Läs gärna: Brottsanmälan löser inte sexismen inom poliskåren

Av programmet framgår att hennes spontana upprördhet har stått henne orimligt dyrt. Hämndaktioner i form av orosanmälningar om hennes tonårsbarn, spaning utanför hennes hus, utfrysning. Till slut gav hon upp sitt drömjobb, sa upp sig och har nu påbörjat en annan utbildning.

Hennes chefer duckade. Hon måste ändå förstå att hon inte kan ha åsikter offentligt om kåren. Kårandan...

TV 4-programmet är ett samarbete med journalisten och författaren Lisa Bjurwald som i dag släpper boken "Gärningsmannen är polis" (Bazar förlag), tillsammans med Kerstin Dejemyr som var den polis som drog igång polisens metoo-upprop #nödvärn.

1910 fick Sverige sin första polisskola. 1957 antogs den första kvinnan. Konflikterna då handlade om kvinnorna verkligen skulle få uppträda uniformerade i tjänst.

Idag är en tredjedel av poliskårens 20 000 anställda kvinnor. Männen tjänar i snitt 1600 kronor mer i månaden än kvinnorna. I det avseendet utmärker sig inte polismyndigheten – så se det ut inom de flesta yrken.

Dessvärre tar inte heller polisen första platsen som något slags jämställd arbetsplats. Snarare tvärtom. I "Gärningsmannen är polis" tecknas bilden av en organisation drypande av trakasserier och hot, utfrysning och mobbning, sexistiska jargong och sexuella trakasserier. Till och med våldtäkt!

Vittnesmålen är vämjeliga. När offren tar mod till sig och anmäler kollegor till sina chefer möts de av feghet, ynkedom och ryggradslöshet, för att inte säga rena lagbrott. Inspelningar, skärmdumpar och sparade sms, inget duger som bevis för den överordnade. I flera fall "straffas" offret, gärningsmannen befordras.

Så är detta en angelägenhet enbart för polisorganisationen? Knappast.

Polisen är vår mest synliga företrädare för lag och ordning, för vår demokrati. Om vissa av dem väljer att behandla kvinnliga kollegor som dörrmattor, som något man kan klämma på, stoppa tungan eller penisen i, som man kan jucka mot och som man kan smygfilma i duschen – hur ska då den vanliga medborgaren som anmäler ett sexualbrott förhålla sig till den manlige polisen som tar upp anmälan?

Tillit och förtroende? Trygghet? Rättvisa?

Metoo-uppropet #nödvärn togs inte emot med öppna armar och öppet sinne av polisledningen. Trots att där fanns 5000 vittnesmål.

Jag trodde jag var luttrad, men läsningen är bitvis chockerande. Och då talar jag inte om de osedvanliga grovheterna utan om den sekteristiska organisation som framträder.

På vissa håll i samhället fick trots allt metoo-protesterna gehör. De unkna strukturerna uppmärksammades, sågs över, förändringar kom till stånd. Men inte hos polisen.

Där är den övergripande strategin: Locket på. Kritik uppfattas som illojalt. Polisyrket är inte bara ett jobb, det är en identitet. Kåranda och kollegialitet framför allt. Annars kan du glömma att bli befordrad. Man kan fundera på om det innebär att när man kommer till jobbet från träningen och duschen ska få omdömet "nu ser du så där härligt nyknullad ut", eller om man ifrågasätter onödigt våld vid en insats ska få frågan "Har du fått för lite kuk, har du mens – måste du vara en sådan bitterfitta?"

"Boys will be boys" eller?

Jag trodde jag var luttrad, men läsningen är bitvis chockerande. Och då talar jag inte om de osedvanliga grovheterna utan om den sekteristiska organisation som framträder. Det är ändå 35 år sedan jag som ung polisreporter fick frågan av ett polisbefäl om jag inte skulle komma och bada fredagsbastu med honom och några av "grabbarna". (Till protokollet – jag avböjde).

2021 borde vi kommit längre. Polisen borde ha utvecklats i samklang med resten av samhället. Men enligt forskarna är detta speciellt vanligt för uniformsprofessionerna. De är slutna organisationer med stark sammanhållning. En hierarki som många avskyr men undviker att protestera mot på grund av rädsla för repressalier. Och polisen utreder sig själv när det finns misstanke om brott. Under åren 2014-2018 gjordes 3917 anmälningar mot polisen. 0,5 procent av anmälningar ledde till åtal. 25 polisanställda avskedades under samma tidsperiod.

Boken avslutas med konkreta tips om vad som behöver göras. Polisfacket har fått en stridsskrift som inte går att nonchalera. Polisledningens reaktion kan misstänkas vara lika förutsägbar som boken antyder, det vill säga locket på.

Men ett måste är att justitieminister Morgan Johansson (S) läser. Och agerar därefter.