Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Skämmigt

Annons

Nej då, Tord Bergkvist kommer inte att försvinna från ledarsidan på söndagar. Han har bara fått nytt sällskap. Med ålderns rätt har Tord bett att få dra ner på takten. Så varannan söndag kommer jag att skriva krönikor, jag som är nybörjare på det här med att vara pensionär.

Det var den 1 januari i år som jag lämnade min fasta anställning på Gefle Dagblad, efter många lyckliga, innehållsrika och givande år. Många gånger, i möten med intressanta personer, sa jag till mig själv, får man ha det så här bra på jobbet? Men det är klart, det var inte idylliskt hela tiden. Som journalist jobbar man ständigt mot deadline och lämningstider. Och alla man möter är varken trevliga och meddelsamma. Ibland har jag till och med blivit utskälld och beskylld för att ha ömma tår. (Av Peter Oskarson). Men i stort, när jag ser tillbaka, har jag inget att klaga på.

Så bra har jag haft det.

Och sen då? Hur är det att bli pensionär?

Jag vet inte hur många gånger jag fått den frågan. Alla tycks vilja veta, vänner så väl som bekanta, de som fortfarande arbetar och de som redan är pensionärer och som välkomnar mig in i deras tillvaro. Den är för de flesta en lycklig tid där man kan välja sina aktiviteter efter intressen. Och aktiva så in i attan tycks de flesta vara.

Och vad svarar jag?

Kanske är det gamle Luther som sitter och lurar på min axel men jag börjar rabbla upp allt jag gör och allt jag har framför mig. Skriva orkesterns jubileumsbok, frilansa i Gefle Dagblad, prata både om mig själv och boken Monk möter, som kom ut lagom till jul, hos olika föreningar. Sköta mina styrelseuppdrag, i Gävle Konstcentrums Vänner, Harkskärsföreningen, Gävle Symfoniorkesters Vänner och snart som sekreterare i min Rotaryklubb.

Sen läser jag talad franska på Högskolan i Dalarna och åker till Falun ungefär var tredje vecka. Och nutida konst på Högskolan i Gävle.

Vad låter det här som?

Jo, dåligt samvete. Och usel planering. Om jag var stressad på jobbet så är det inget emot vad jag kan känna mig nu.

Och ringer någon och säger att nu kan han eller hon ringa, på dörren eller telefon, för du är ju pensionär så går jag genast i försvarsställning och ursäktar mig med att jag nog inte har tid att prata länge för alldeles snart ska jag...

Det är nog helt enkelt så att jag skäms för att vara pensionär.

Pensionär förresten, vilket trist ord!

Senior låter snäppet bättre. Men bäst av allt för mig i början av min pensionärskarriär är helt enkelt att säga, jag är frilansande journalist. Skämmigt, eller hur?

KERSTIN MONK