Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Skatteriket Sverige

Annons

Sverige har extremt höga skatter på alkohol och tobak, vilket är ett rationellt sätt att försöka minska konsumtionen av dessa produkter. Med punktskatter försöker man avskräcka från ett visst beteende: inte nog med att mina lungor skadas av tobaksröken, staten gräver också hål i min plånbok. Incitamenten för att sluta röka blir således starkare.

Med samma logik borde staten uppmuntra människor till önskvärda beteenden, vilket också sker. Exempel på detta är avdrag för hushållsnära tjänster, miljöbilspremier och subventionerad kollektivtrafik. Också här handlar det om att göra incitamenten starkare.

Men med de här två exemplen i åtanke framstår andra delar av Sveriges skattepolitik som fullkomligt irrationella.

Jag antar att de flesta av oss anser arbete vara ett önskvärt, ja nödvändigt, beteende. Logiskt sett borde vi då göra allt för att uppmuntra människor till att arbeta så mycket som möjligt. Men i stället gör vi tvärtom och tillämpar samma princip på arbete som vi gör på tobak och alkohol. Vi bestraffar önskvärda handlingar – utbildning, arbete, fortbildning – genom en ständigt ökande skattesats. Ju mer du arbetar, och ju högre ditt arbete värderas, desto mer tar staten av dig.

Höga skatter är skadliga för tillväxten, och i Sverige är smärtgränsen på det samhällsekonomiska planet nådd. På ett individplan är den sedan länge passerad.

När en viss skattenivå passeras sjunker statens intäkter och blir i stället mindre, trots ett högre skattetryck. Den gränsen nåddes efter den socialistiska vågen under 70- och 80-talen. Faktum är att det är möjligt att både sänka skatten och öka statsinkomsterna.

En förklaring till att skattetrycket tilläts stiga från 20 procent år 1950 till över 50 procent 30 år senare, och fortfarande ligger kvar på en sådan hög nivå, är att många skatter inte syns. Arbetsgivaravgiften, med sitt lömska namn, är en skatt som tas från löntagaren utan att detta ens redovisas i lönebeskedet. Inkomstskatten dras också automatiskt, utan någon aktiv medverkan från löntagarens sida. För att inte nämna momsen; skillnaden blir påtaglig i länder där konsumtionskatten i stället läggs på i kassan.

Eftersom vi har konstruerat system där de arbetande försörjer de pensionerade, ser det ut som att allt färre kommer försörja allt fler i framtiden. Att då minska incitamenten för människor att arbeta ter sig fullkomligt absurt. Vi har inte råd att straffbeskatta arbete och utbildning. Alliansen har gjort en del, men det krävs mycket mer.

JAKOB NYSTRÖM

jakob.nystrom@liberal.se

http://invandning.blogspot.com