Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skickligt, Kallentoft

Frågan om det finns någon litterär polis som har det jävligare än Malin Fors. Ständiga återfall när årgångstequilan lockar för starkt, svår relation till sina föräldrar, ibland knepig relation till dottern.

Annons

För att inte tala om relationerna till det motsatta könet. Mons Kallentofts hjältinna må vara en knivskarp polis, men vilka demoner hon tvingas bemästra i roman efter roman...

Tro nu inte att jag raljerar, för det gör jag absolut inte. För Malin Fors är samtidigt en mycket trovärdig gestalt, med människans alla svagheter och styrkor.

”Vattenänglar” är den första i en ny serie om Malin Fors polisliv i Linköping. Den första så kallade årstidsserien har placerat Mons Kallentoft på den litterära kartan. Det är välförtjänt, även om jag ibland känner att han balanserar farligt nära att hamna i manér.

Ni som läst honom känner förstås igen hans sätt att låta mordoffren komma till tals berättelsen igenom i ett slags monolog riktad till Malin Fors eller någon av offrets anhöriga. Jag ska erkänna att jag då och då blir lite trött på det sättet att driva berättelsen framåt.

Men okej, det är nästan omöjligt att låta bli att fortsätta läsa ”Vattenänglar” för fortfarande hör Kallentoft språkligt sett till det bästa vi har i landet.

”Vattenänglar” handlar om ett dubbelmord. Ett äkta par hittas skjutna i sin bubbelpool och deras adopterade dotter är försvunnen. Det brinner förstås i knutarna, för på goda grunder antar poliserna att den lilla flickan antingen är bortrövad eller har flytt ur huset.

Det mördade paret är i det närmaste ett perfekt medelklasspar. De har bra jobb, god ekonomi, ett vackert hus på Linköpings solsida, en älskad adopterad dotter. Så vem skulle vilja mörda dem? Inga spår finns i villan och utredningen står och stampar. Men så lyckas utredningsgruppens datasnille knäcka lösenordet till en massa mappar i den mördade mannens dator.

Där finns uppgifter som tyder på att mannen har kommit saker på spåren, saker som tyder på oegentligheter i samband med adoptioner bland annat.

Jakten på sanningen är spännande och mycket skickligt skildrat. Jag tycker mig också märka att Mons Kallentoft har tonat ner det våldsamma, och det tycker jag bara är en fördel.

Men kriminalgåtan till trots, det mest spännande är ändå att följa Malin Fors och hennes kamp för att orka fortsätta arbeta och leva.

Anders Wennberg

Annons