Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Skönt med eget rum

Annons

Det dröjde ända till högstadiet innan jag fick ett eget rum. Det var efterlängtat och blev som att öppna en dammlucka. Jag fick liksom bråttom att ta igen all dämpad kreativitet och avsaknaden av privatliv under min barndom. Plötsligt blev det nya tapeter, hemvirkade gardiner och både kompisar och pojkar på rummet om vartannat.

När jag var liten bodde vi i en tvåa mitt i stan. Mamma, pappa, lillasyster och jag delade på ett sovrum. Vi hade både dubbelsängen och våningssängen inklämda i samma rum, ungefär som folk bor tillfälligt i en campingstuga nu för tiden. I lågstadiet flyttade vi till miljonprogrammet Sätra. Där fick vi ett rum till och plötsligt fanns det både vuxensovrum och barnkammare. Jag fick fortfarande dela rum med lillasyster och snart kom det en lillasyster till. (Kan det nya avskilda vuxensovrummet ha spelat någon roll här?) Det var en guldlockig liten sjöjungfru och vi fick trängas med badbaljor och pottor igen.

Lagom till högstadiet var det dags för nästa flytt. Vi skulle byta upp oss till ett radhus med altan, rabatter och en gräsplätt. Lyxigt värre och nu skulle vi äntligen få ett rum till.

Jag borde ha räknat ut att det skulle innebära en ny lillasyster igen. Men det var försent. En dag bara kom det en liten djurgalning som satte koppel på gosedjuren och på grannarnas katter redan innan hon kunde prata. Nu hade jag dock blivit så stor att jag fick behålla mitt eget rum, systrarna som var yngre fick dela.

Jag njöt verkligen av ett eget krypin. Det var inte stort men det var mysigt. Jag cyklade till Duro i Hagaström och köpte andra sorteringens tapetrullar för en femma styck. Sommarjobbade som barnflicka och sparade till en större säng. En riktig Solebo med resårkärna och en och tjugo i bredd. Jag kände makten över mitt eget liv.

Min finaste möbel var en pigtittare som jag fått av mormor. Det var morfar som hade snickrat den och bakom spegeln satt gamla gulnade tidningssidor kvar. Som minnen från en svunnen tid. I lådan kunde jag ha smycken som ringar och broscher och i den slingriga snickarglädjen ovanför spegeln blev det fint att hänga halsband. Både sängen och pigtittaren har jag fortfarande kvar. Sängen har barnen turats om att ärva och pigtittaren har fått en byrå att stå på.

Men jag har gjort precis som mina egna föräldrar.

Jag och Mannen flyttade till en bostad som var på gränsen för liten. Vi vuxna sov i en oinredd vind, äldsta dottern fick bo i en hall och de två yngre fick dela på sovrummet. Behöver jag säga att det kom ännu ett nytt syskon på direkten? Riskabelt det där, att bo kompakt och tvingas till en massa extra kroppskontakt.

Nästa gång tänkte vi i alla fall efter lite mer. Nu skulle vi bo ordentligt. Ett radhus på 150 kvadratmeter i tre plan kändes nästan ödsligt. Med eget rum till varje barn, en hel våning till Mannen och en till mig. Där fick vi ropa när vi ville ha kontakt.

Men det är mysigt att trängas också. När vi skulle byta till hus hittade vi ett som var litet igen. Då såg vi till att skaffa en katt och det har funkat bra hittills. Nu har yngstingen slutat att komma in på nätterna, då kommer katten och vill gosa i stället. Det är också bra att det finns dörrar.

När man vill ligga och läsa ifred alltså...