Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Skor och dofter lockar fram mina minnen

Hösten är min favoritårstid. Det brukar jag säga hela året utom på våren för då finns det inget bättre. När häggen blommar sprider det sig något varmt i hela kroppen och jag har svårt att låta bli att le. Det doftar skolavslutning. Några av mina starkaste minnen hänger ihop med den här årstiden och då jag var sju, åtta år.

Annons

Jag går till skolan, över ängen som börjar uppe vid Drabantvägen och kantas av stora häggar, förbi min kompis Marie i Hedvigslund och vi gjorde sällskap längs Majorsgatan medan vi pratade om viktiga saker på väg till Solängsskolan. Jag är en riktig nostalgiker men det är sällan jag har starka minnen som är associerade med bilder, de flesta av alla mina minnen har med ljud och doft att göra, särskilt de minnen jag sparat från vårar.

Ljudet från det framtinade gruset under skorna på trottoaren, varje år fick jag nya promenadskor och det är fortfarande nästan magiskt att köpa säsongens första nya skor. Så pumpades cykeln och jag och Marie vi cyklade och cyklade. Alltid utan hjälm, saker och ting var ju inte så farliga på den tiden. Märkligt, ju mer jag tänker på det så visar det sig att kombinationen dofter och skor lätt lockar fram mina minnen. Syréndoft och kilklackar får mig att tänka på studenten, orange toppenfula skor med märklig hög sula, ja då är jag på Kos med Sanna igen och ett par skor med korksula påminner om min första tågresa som gick till Stockholm med pappa, jag minns klänningen också som var vit med broderat liv. Högklackat och ömma tår får mig att några av alla jobb jag gjort och då vill jag verkligen påpeka att jag inte är prostituerad utan vill vara fin när jag är till exempel konferencier!

Varje vår när det var tillräckligt varmt för att skippa strumporna åkte träskorna fram, alltid ett nytt par eftersom jag var noga med att växa ur dem från år till år men varje år fick jag tjata allt mer för att få ett par. Mina föräldrar ledsnade ganska snabbt på alla besök på akuten med stukade vrister… Det slog aldrig fel, en eller två gånger varje vår vrickade jag fötterna rejält. Träskorna var både praktiska och coola. Lätta att hoppa i och ur och de var jättebra att bromsa med när man rullade lite långsamt på hojjen. Tuffast var platåträskor, det var aldrig aktuellt för mig, mamma vägrade. Hon hade väl akuten i tankarna. Svart var snyggast. Eller de klassiska bruna.

Ett år hade jag hästar målade på träskorna fast helst hade jag velat ha hundar, som det ensambarn jag är vände vi upp och ner på Gävle efter sådana men hundar var inte the shit det året, hästar fick det bli. Ingen ville ha träskor som var flätade över foten, det var fruktansvärt töntigt och det hade bara tanter som hade näbbstövlar på vintern. Jag och träskorna kom ifrån varandra men nu hur de kämpat sig in i rampljuset och är moderna igen. Eureka! Jag har nu slagit till på ett par klassiska svarta med blomrankor och en gås på, det står Titti på dem också. Jag har köpt ett par svindyra svarta med knäppning runt vristen och lite högre klack. Och tänka sig, jag har också just köpt ett par bruna, de är flätade över foten…

Jag skulle bra gärna ha näbbstövlar till vintern.

TITTI SCHULTZ