Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Skugge och Tollgård med taggarna utåt

Lina Erkelius läser systrarna Skugge/Tollgård - och möts av pansar.

Halvvägs genom boken och dittills tjugotvå personer att hålla reda på tänker jag att jag måste sluta bläddra tillbaka och försöka hålla reda på vem som gör vad i förhållande till vem. Släpp det nu, släpp kontrollen, låt texten bara flyta genom dig, säger jag till mig själv. Var inte så konventionell. Öppna dig för stämningar, ögonblick, fragmenten, experimentlustan!

Förutom hundra saker till så handlar det om systrarna Granaths mammas mystiska död och om ett massmord – eller är det ett kollektivt självmord? – ute vid en fyr. Hur som helst har det hela paralleller till Virginia Woolfs mest karakteristiska verk med samma namn. På baksidan står det att boken handlar om ”längtan efter att vilja överlämna sig till något som vi inte förstår”. Det förstår jag inte. Jag tycker snarare att den handlar om människor som kämpar mot det oundvikliga. Vargar handlar det också om, vargarna i oss och bland oss.

Nästan alla personerna i boken säger att de inte vet vad de ska göra med resten av sitt liv. Nästan alla håller på att dö. Texterna varieras i stil, det är allt från tidningsartiklar, mejl, sms, telefonsamtal och samtal hos terapeut till ett mer traditionellt berättande med ett uppriktigt tonfall och med ett sammanhang som sträcker sig över mer än ett par sidor.

Återkommande personer är systrarna, antikvariatägarna och författarna Majken och Gunnel, det vill säga Skugge och Tollgårds alter egon. ”Mot fyren” inleds med den svidande kritik som deras förra gemensamma bok, ”1989 – leva eller överleva”, fick på bloggen Pims boklåda.

”Det är en underbar sågning! Hon är en fantastisk skribent!” säger Majken till Gunnel.

Oavsett om recensionen är ”verklig” eller inte så är den ett signifikant exempel på författarnas attityd till sina läsare. Det är pansar på och taggarna ut fast på ett avväpnande sätt. Det är interna blinkningar till redan införstådda och det är att för allt i världen se till att förekomma innan man riskerar att bli förekommen. På det här sättet visar författarna hur de tar till sig kritik: den rinner av dem som vatten, de låter sina alter egon jubla över den. De gör sig oantastbara men framstår också som okänsliga.

Det vill säga: Om jag tänker att jag ska skriva ett visst omdöme så har författarna redan gjort narr av ett liknande omdöme. Det blir ett spel mellan kritiker och författare som inte känns konstruktivt. Om författarna tycker att jag är en tillräckligt intressant recensent kommer de kanske ta med föregående mening i sin nästa bok. Och så blir spelet en evighetskorrespondens som egentligen bara angår författarna och recensenterna, en rundgång i all oändlighet. Eller också sker så småningom en utveckling av både det litterära skrivandet och kritiken. För hur många lager har metaskrivandet, hur många skal kan man ta av? Finns det någon kärna?

Jag är säker på att den här boken säger någonting viktigt om samtiden. Jag tror att den kommer att få fin kritik och att den säkert är värd det. För egen del fastnar jag i attityden, den som genomsyrar texten och som säger: Tro inte att ni kommer åt oss. Inte på någon nivå.