Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skutskepparna

/

Annons

Gävles skutskeppare hjälpte varandra att finansiera inköp av fartyg och hade andelar i dem, ett korsvis ägande som minskade riskerna vid ett haveri. När Carl Johansson var nästan 80 år skrev han en lista över fartyg som han ägt större eller mindre andelar i. Som sina egna räknade han skonerterna ”Hilda”, ”Constantin”, ”Svanen” och ”Ragnar” och barkskeppet ”Gyda” och tremastskonaren ”Maria Sofia”. Dessutom hade han haft andelar i skonertskeppen ”Clara” och ”Lenita”, som båda var tremastare, och i en hel rad tvåmastare: ”Amalia”, ”Elsa”, ”Fanny”, ”Hilda”, ”Percy” och ”Sylfid”.

En av Carls finansiärer var brodern Johan som kallades ”Bellman” för sina många historiers skull. I det svenska skeppsregistret står han som delägare i ”Ragnar” med sex tjugondedelar (6/20) och som byggmästare i Kalifornien. Egentligen bodde han i Skutskär men han var flera vändor till Amerika.

”Sylfid” som var registrerad i Stockholm sjönk i juli 1917 i Öregrundsgrepen efter att ha blivit påseglad av ångaren ”Gudrun” och själv förlorade skeppare Johansson ”Gyda” 1918 och ”Maria Sofia” 1923. Sonen Henry stod till rors på ”Gyda” när hon gick på grund utanför Lister den 11 april 1918 på resa från Bergen till Stockholm med salt sill. Hon vattenfylldes snabbt men både sillen och hela besättningen kom iland, sillen något blötlagd. På grund av kriget hade skepparen valt att gå nära land och råkat förväxla Lilla Prästskärs fyr med Ekerö. Henry var också med i november 1923 när ”Maria Sofia” blev vrak vid Lövgrund.

Han hade seglat med sin far redan som sexåring på den tvåmastade skonaren ”Constantin” som hade en namnbräda där det stod ”Bomhus” som hemort. Skeppare Johansson bodde då med sin hustru Tora och fem ungar på Karlsborg vid Sikviksvägen, nära Gamla Holmsund. Inte många idag minns stället. När Henry blev tonåring skämdes han lite för sin far och talade inte om för sina kamrater i skansen att han kände sjöbusen i kajutan.

Erik Bernhard Eriksson miste två av sina skutor under kriget men borde ha varit tacksam för att han överlevde. På väg från Söderhamn till Stockholm med plank och bräder slog han runt med galeasen ”Liljan” i en snöstorm i maj 1915 nere vid Björns fyr. Han hade snålat in på besättningen och hade bara med sig en matros. De hade säkert inte klarat sig i det kalla vattnet så livbåten som hängde efter i en tamp blev deras räddning. När han året efter med ”Jönköping” blev prejad utanför Raumo av en tysk ubåt försökte han förhandla med befälhavaren Scherb: ”Ta så mycket champagne och cognac Ni vill men låt mig åtminstone behålla båten!”

En del av cognacen, champagnen och vinerna skulle till den ryske tsarens officerare. Scherb tyckte nog att sprit var ett alldeles för viktigt smörjmedel för fienden och kanske kände han till att chefen för ryska flottan styrde sina amiraler genom att bjuda på middag en gång i veckan med fritt flödade cognac. Genom Tysklands spioner i Gävle visste han att ”Jönköping” gjorde sin tionde resa. Besättningen på ”Jönköping” var billig, den kostade medräknat skepparens egen lön bara 340 kronor per månad plus mat för ungefär lika mycket. Till det kom försäkringar, hamnavgifter, fotogen till motorn och diverse reparationer och underhåll men troligen seglade Eriksson under de fem månader han hade skutan in bortåt 50 000 kronor i rent netto. Mot skattmasarna i Gävle höll han en låg profil och kallade sig ”sjöman” och de lät honom slippa undan med 16 kronor och 35 öre i kommunalskatt för 1916. Året efter taxerade de upp honom till nästan 22 kr.

Efter förlusten av ”Jönköping” fick han hjälp av David Forsman att köpa tvåmastskonaren ”Elsa”. Även skutskepparna Johan Larsson och Daniel Axner var delägare i henne. Smålänningen Knut Whilborg var 15 år och kock på ”Elsa” under en resa, det måste ha varit 1917, och har berättat att man lastade järn i Hudiksvall som skulle till Finland men under den tunga järnlasten låg silltunnor som var destinerade till Reval. De gick förstås sönder och kocken mindes ännu som folkpensionär att hela ”Elsa” luktade rutten sill.

Carl Martin Hedvall som var lättmatros under kriget på både ”Elsa” och ”Clara” mindes ännu på 1970-talet hur han och de andra i besättningen sov i livbåtarna när de skrämts upp av de tyska djävulsmaskinerna som smög under vattnet. Till skillnad från ”Jönköping” fick ”Elsa” ett långt liv och blev fritidsbåt på sextiotalet. Ett tag hörde hon hemma i Belgien och så sent som 1972 var det någon som kände igen henne när hon låg i Marstal på danska Aerö. Skeppare Eriksson plöjde ner vinsterna från sjöfarten i ett stort trähus vid Vegaplan på Brynäs och hoppades kunna leva på hyresgästerna.

Johan Larsson gick också på den farliga finlandstraden under 1916. Han bodde på Brynäs precis som Eriksson. Han sålde i januari sin galeas ”Walfrid” som var registrerad i Hille och blev istället befälhavare på tremastaren ”Boren” som inte heller var registrerad i Gävle utan hos huvudredaren Hedin i Stockholm. Skeppare Larsson ägde en åttondedel i henne. Vid nyåret tog han tåget ner till Malmö för att hämta skutan i Köpenhamn. Hon hade hjälpmotor men Larsson var en så inbiten seglare att han noterade barometerstånd och vindriktning i sin dagbok även när han satt på tåget.

Han gjorde även anteckningar för klara sig förbi minfälten söder om Skåne. Enda vägen för svenska fartyg ut från Östersjön var genom Kogrundsrännan: ”Från Stavstens redd till första pricken vid minfältet VNV½V från Klapperåsen till Highburygrund väst kurs. Från Highburygrund till Avläggan diverse kurser”. Och så vidare. Hans anteckningar beskriver rutten västerut men själv skulle han åt motsatt håll. Han visste förstås att det gällde att undvika motvind om det inte fanns fotogen i Köpenhamn eller om motorn strejkade. Det var för trångt för att kryssa sig igenom.

Larsson var delägare i skonertskeppet ”Clara” redan när hon köptes in 1917 och tio år senare blev han skeppare på henne. Då hade han flyttat upp till Eskön som var hans hustru Hannas barndomstrakter. Han hade kvar ”Clara” till 1935 när han sålde henne till Estland. Strängt taget är han en historisk figur eftersom han hade den sista tremastaren i Gävles handelsflotta. Nåja, den hittills sista.

Ännu mer historisk är hans skepparvän Daniel Axner. Han seglade fraktfart med sin tvåmastade ”Percy” genom hela andra världskriget och blev Gävles siste skutskeppare. Han sålde henne i januari 1946 till Väjern i Bohuslän och samma höst förliste hon på Laholmsbukten. Under tiden hade han byggt en skuta som liknade en fiskebåt, ”Britt”, och med henne tog han passagerare till Limön och Furuvik ända till 1956. Jag skulle tro att hans granne Carl hjälpte honom att bygga.

Daniel Axner blev också den siste befälhavaren på Gävles sista fjärrfiskeskuta, galeasen ”Anna”. Han hade köpt henne 1913 av Erik August Grellsson som själv haft henne i fraktfart sen han slutade med fjärrfisket 1899. Axner lät sätta in en fotogenmotor och gick med ved, mjöl, strömming och mycket annat mellan Norrsundet och Gävle.

Under 1916, sista säsongen, var ”Anna” riktigt stressad och gjorde mer än fyrtio anlöp till Gävle. Axner hade plockat bort aktermasten och hon såg trött och sorglig ut när hon låg utanför Dalapalatset med däckslast av ved och strömmingslådor och Grellsson grät kanske blod bara vid tanken på henne. Han bodde i sin fiskargård bara något stenkast bort. När han gick ur tiden 1924 skrev Norrlandsposten att han sålt ”Anna” till Hälsingland där hon gjordes om till motorfartyg. Så kort var minnet på en av stadens tidningsredaktioner. ”Anna” kom visserligen till Hälsingland 1917 men där blev hon pråm hos Långrörs AB.

Daniel hade varit gift med en annan kapten, visserligen en från Frälsningsarmén, men det hade inte varit helt lätt med två kaptener under samma tak så 1917 gifte han sig med en tjej från Bodarna i Skutskär, Betty. Året efter köpte han den tvåmastade skonaren ”Percy” som var byggd 1878 i Ekenäs som ”Carl Olof”. David Forsman var huvudredare i hennes partrederi. Namnet ”Percy” hade hon fått under sin tid i Kalmar. Några år efter krigsslutet flyttade familjen Axner till Klippan, på södra sidan av Inre fjärden. Trots de dåliga tiderna höll Daniel igång sin allt mer läckande ”Percy” till och med 1922 och sen efterträdde han Hillqvist på ”Clara”. I Sjöhistorisk Årsbok 1992-1993 finns en fin bild av honom och besättningen på ”Clara” samlad kring den nya radiomottagaren. Det måste vara en söndag 1925.

Ungefär vid den tiden flyttade Carl Johansson in bredvid Axners på Klippan. Nils Söderlund som hade galeasen ”Jenny” bodde också där ute, ett strandläge som passade skutskepparna. De kunde ankra upp där och slippa betala hamnavgifter, åtminstone om de kunde hänvisa till att de sökt nödhamn eller kommit in för reparationer.

Carl förlorade sin ”Maria Sofia” 1923 men istället köpte han den tvåmastade skonerten ”Dolly” som hittats ute vid Västra banken flytande upp och ner. Hela besättningen hade omkommit. Han flyttade över riggen från Axners gamla ”Percy” vars skrov förmodligen inte hade klarat en besiktning. Sen insåg han nog att han gjort sitt som skutskeppare så han sålde sitt nygamla fartyg till sin granne Daniel som registrerade henne 1927 som ”Percy”. ”Dolly” finns med bland Henry Johanssons modeller på Gävle museum men han verkar inte ha intresserat sig för ”Percy”.

Det gjorde däremot den danske äventyraren Jörgen Nielsen som var jungman på henne 1929-1930. Tyvärr blev han inte klar med sin bok om ”Percy” och andra östersjöskutor. Däremot gav han på Författares Bokmaskin ut sin skildring av hur han körde moped genom Afrika i mitten på femtiotalet. Under Jörgens tid ombord var den sjuttonårige Harry Hedenström kock och han har en fin skildring från ”Percy” i sin bok ”Runt Hornet som kock”. Hornet var Kap Horn och då ”brassade han käk” på mycket större fartyg, de åländska fyrmastbarkarna ”Ponape” och ”Pommern”. Han hade med sig en viktig hjälpreda från ”Percy”, Husmoderns kokbok. Alla åt som vargar på ”Percy” så det blev knappt något över åt Harry.

Under en nordostlig storm på Hanöbukten lossnade järnspisen och drev omkring i byssan. Skepparen själv stod till rors och alle man måste pumpa för att inte skutan skulle sjunka med sin tunga järnlast. Efter slitet vid länspumpen orkade Harry bara servera torkad frukt och havregryn direkt ur påsen.

Ingvar Henricson

Annons