Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bernt har verkligen fått revansch

/

Annons

Stamningen gjorde att andra satte stopp för unge Bernt Johanssons framtidsplaner. Bland kompisarna gick det ganska bra, kanske för att han var duktig i sport, men att inte kunna säga det han ville tärde ändå på självkänslan. Men vuxenvärlden dömde. Han fick sänkt betyg i realskolan på grund av stamningen och kom därför inte in på gymnasiet. I stället blev han brevbärare.

– Jag tänkte att jag kunde bli postkassör, men postmästaren sa att det inte kom i fråga när jag stammade.

Samma sak när han ville bli postkontrollant. Så han blev postchaufför och körde tankbil och bestämde sig för att läsa in gymnasiet på fritiden genom Statens skola för vuxna, för att kunna läsa vidare.

Han sökte till Uppsala och efter en termins kemistudier bytte han till läkarlinjen, som korridorkompisarna gick.

– Jag fick lära om mitt språk, släppa arbetarklassjargongen och lägga mig till med akademikerspråket.

Förutom han själv kom bara ett par andra studenter av 120 från arbetarhem. Mamma jobbade på ABF i Gävle, pappa var charkuterist hos Konsum och de hade inga tankar på att enda barnet skulle läsa vidare. Vad fick honom att kämpa så för att göra det?

– Revansch. Jag kände att jag var duktig i skolan.

Fortfarande flammar ilskan upp i honom när han ser någon sätta sig på någon annan.

Stamningen försvann så sakteliga när han slutade tänka på den och har inte hindrat honom senare i läkarjobbet eller från att sommarprata i lokaradion 1998. Arbetet har tagit en stor del av hans tid. Han har varit familjeläkare, företagsläkare, försäkringsläkare och diabetesläkare, forskare, chef, egen företagare ihop med hustrun, handledare och föreläsare, arbetat i Burträsk, Skellefteå, Sala samt By och Avesta i södra Dalarna innan han återvände till Gävle och blev chef för Strömsbro hälsocentral 1996. Under sin tid där fick de beröm av Socialstyrelsen för sitt kvalitetsarbete.

– Jag hade aldrig kunnat gjort det här om inte jag hade haft en fru som stöttat.

Hon heter Annette, är sjuksköterska och uppvuxen i Sandviken, men de träffades på en studieresa till London när de båda bodde i Uppsala.

Sedan några år är han överläkare på Gävle sjukhus. Han tar hand om diabetespatienter och är tillbaka där yrkesbanan inleddes. Som nyutbildad började han i Skellefteå forska tillsammans med några kollegor om kroppens förmåga att lösa upp blodproppar, något som hänger samman med högt blodtryck och blodfetter och som de var först i världen med att påvisa.

Det ledde bland annat till att de fick berätta om sina resultat på en internationell konferens i USA. I efterhand insåg han att det var mycket ovanligt att allmänläkare föreläste säger han.

– Jag hade inte förstått att jag som var postis och chaufför stod och informerade professorer från hela världen.

Nu fyller han 65 och det dimper ner skrifter med ord som folkpensionär i brevlådan.

– Det är inte odelat positivt.

Men han kommer inte att lämna patienterna och arbetskamraterna som han trivs så gott med än, utan fortsätter som timanställd på 60 procent. Han fortsätter också att arbeta några dagar i månaden i Luleå.

– Arbetslivet är en del av din identitet, säger Annette Johansson.

Men hon är glad att få se honom lite mer.

Mer läsning

Annons