Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dieter tröttnar aldrig på att berätta

/

Han har haft hela världen som arbetsfält och jobbar fortfarande för fullt. Kanske har han sett mer än de flesta genom kameralinsen under sina snart 40 år som filmare och fotograf.

Annons

– Det är fantastiskt underbart att få vara det andra ögat. Att få berätta en historia för dem som inte kan ta sig till alla de här platserna själva. Det blir jag aldrig less på. Och när man har privilegiet att resa och få inblick i hur världen funkar, då har man också en skyldighet som berättare.

I morgon fyller Dieter Stöpfgeshoff 70 år.

Hemma i Gävle är han relativt okänd för gemene man.

– Gävle är trevligt, men det är också en stad där medelmåttighet och allmängiltighet belönas. En stad som ligger vid havet men gjort allt för att inte ha en marin prägel.

Han föddes mitt under brinnande krig 1942 i staden Solingen i nordöstra Tyskland. Nyfikenheten på människan, människorna och det som gör oss till dem vi är, är stor, men att skildra krigen har aldrig lockat.

– Nej, mig kittlar det inte. Jag vill inte vara i krigszoner. Kanske har det att göra med att jag föddes i bomberna. När jag var två år var jag i en källare och bomberna haglade. Hela staden, en korsvirkesstad, brann.

Hans pappa var fotograf från en tryckerisläkt och hans mamma hemmafru. Dieter var det enda barnet.

– Min pappa fotograferade allt; hela staden med alla husen före krigsutbrottet och sedan hur det såg ut efter med ändlösa ruiner. 16 000 människor dog.

Hans pappa var emot nazisterna och envisades med ”Guten Tag” som hälsningsfras i stället för den förväntade ”Heil Hitler”, men fick ändå vara ifred. Dieter tror att det kan bero på familjens tryckeri, som producerade mycket industrimaterial.

– Jag tror det här skapade ett patos i mig, som säger att det här får inte hända igen.

1967 tog kärleken till en kvinna honom till Sverige.

– Jag kom till ett helt nytt land och tänkte: ”vad ska jag göra här?”. Jag hade studerat pedagogik i Tyskland och kunde undervisa som idrottslärare och så kunde jag tyska och engelska.

Han blev doktorand i tyska vid Stockholms universitet, undervisade i tysk litteratur och grammatik och forskade om Bertolt Brechts dramatik. 1970 fick han frågan om han ville vara med och producera en nybörjarkurs för radio och tv i tyska. Han skrev de fem läroböckerna i serien ”Bitte, tyska för vuxna”. Det var de 30 tillhörande tv-programmen som lockade honom över till filmens mer konkreta hantverk. Han sade upp sig från din doktorandtjänst.

– Jag kände att nu vill jag bara ägna mig åt film. Sen rullade allt igång. Sedan 1974 har jag frilansat och haft olika projektanställningar för bland annat tysk tv och Utbildningsradion.

Det har bland annat blivit en programserie om Afrika i tio delar, två år som ansvarig fotograf för Slussenprojektet innan han hoppade av för att han tyckte det blev för politiskt, en jubileumsfilm om Carl von Linné, industrifilmer som prisats, tio Bolibompa-program och Furuviksschimpansen Manda, en film om Gävles store glaskonstnär Gunnar Cyrén och mycket, mycket mer.

Och så har han skådespelat också. I tv-serien ”När kriget kom till Äppelbo”, som sändes på 70-talet spelade han klichébilden av den onde tysken, en SS-officer, en obersturmbandführer. Han säger att det krävdes mycket betänketid innan han tackade ja till att göra rollen.

– Jag har reagerat många gånger på bilden av tysken som sträng, högljudd och marscherande. Den används ofta i skojprogram. Den bilden är faktiskt riktigt fel. Tyskland är en nation som rest sig ur det här och som har bearbetat så mycket.

Han säger att han i Sverige ibland känner sig mer tysk än svensk.

– Jag bromsar inte mig själv som svenskarna ofta gör eller är rädd för att ha åsikter. Det måste man ha för att leva.

Han har lite blandade känslor inför att fylla 70.

– Man har sina kriser ibland. Men så kommer jag underfund med att jag egentligen har levt många gånger om genom allt jag har upplevt. När jag var 60-65 nånstans fick jag en sån där plötslig insikt när jag slogs av att om hundra år är vi alla döda. Alla. Även de små. Jag kände: Bara gör nåt. Nu. Jag har fått en jättechans som har fått göra allt det här. Men nån gång tar det slut. Men inte än.

Jag bromsar inte mig själv som svenskarna ofta gör eller är rädd för att ha åsikter. Det måste man ha för att leva.

Mer läsning

Annons