Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En dramatiker som går sin egen väg

/
  • I vår har Max Hebert premiär med en helt ny pjäs. Än så länge hemlig. Och på en av Sveriges största teatrar. Foto: Catharina hugosson

Max Hebert sitter i den röda redaktionssoffan och skiner som en sol. Mittemot sitter jag och undrar om det är för att han fyller 30?

Annons

Nej, får jag veta, i dramatiker Heberts liv är större grejor på gång:

– Jag håller på och lägga sista handen vid en pjäs, en text till en av Sveriges största teatrar!

Va? Fantastiskt! Vilken?!

– Nej, jag kan inte säga det än... men det blir premiär i vår!

Känner du tyngden på dina axlar?

– Nja...Men när jag tackat ja sa min sambo: ”Max, du ser lite blek ut!”. Nu har jag nåt så långt in i processen och de är positiva till det jag gör. Nu är jag bara jäkligt taggad!

Det han kan säga är att han inte går ifrån de svåra ämnena ens här, det var så han fick uppdraget:

– De hade sett min pjäs om plastikkirurgi och gillat den.

Det var ”Med mina händer gör jag människor vackrare” som först sattes upp på Stockholms Stadsteater och sen spelades runtom i landet, på Gävle teater i november förra året. Den följdes av uppsättningar med ämnen som grooming och nu senast ”Jag lägger mina räkningar i tvättkorgen”, om skuldsanering, som spelades på Folkteatern med Rolf Berlin i en huvudroll. Samme Rolf som han också har teaterprojektet Motljus tillsammans med.

– De skuldsatta människorna blev drabbade av föreställningen, det är hoppfullt när teatern kan spela roll. Det finns ett behov och en rörelse åt det hållet. Det finns mycket fina ord och visioner i branschen, men då måste man våga riskera något som teater också.

Men ändå, plastikkirurgi, hur skriver man om det utan att det blir spekulativt? Han berättar att det är det som är utmaningen och hur han gjorde mängder av intervjuer med främst plastikkirurger innan han började skriva och om den ansiktslyftning han var med om IRL, hur man tar loss huden – själva ansiktet! – hur man verkligen lyfter och hur man liksom lyste upp ansiktet, inifrån, underifrån. Allt jag kan tänka är drottning Silvia... Max ler.

– Det var en skådespelare på teatern här i stan som fick mig börja tänka på ämnet, åldrande. Jag gillar monologformen och spänningen i det som inte sägs. Sen gäller det att hitta de absurda detaljer som säger något om hur vi lever i dag också.

Jag frågar om han också letar det kittlande och han svarar ja, men att det också finns en obeskrivlig energi i det:

– Det handlade då om att berätta om åldrandet men att berätta det genom plastikkirurgi. Men det är nog mitt förhållningssätt till livet, att söka upp den där smärtpunkten i tillvaron. Jag kan inte skilja på skrivandet och på sättet att leva.

– Jag vill förstå.

Han berättar att han sitter som nämndeman, senast i rättegången om lärarmordet i Hofors och hur han tvivlade på allt gott ett tag.

– Vad är det här? Vad håller vi på med?

Ja, vad håller vi på med?

– Vi är bra på att drömma, måla upp hur saker skulle kunna vara om det var bra för alla. Samtidigt är vi inneslutna i våra begränsningar, varför skulle vi göra gott för andra om vi inte får ut något själva? Vi tänker konstruktivt men reagerar känslomässigt.

– När man får barn omvärderar man det där.

Men har du lite så...åldersnoja?

– Hm... lite mer än jag trodde, faktiskt. Det finns så många bilder utifrån och det är svårt att inte bli påverkad av dem. Nu är man inte ”20 nånting” längre och kan göra lite som man vill, ”30 nånting” känns mer som en rikting. Men jag har aldrig haft några problem med att kalla mig vuxen.

Ibland, säger han, kan det nästan roa honom att ingen i vår kultur tänker på åldrandet ur filosofisk synvinkel i stället för att försöka göra något åt det:

– Att vi är så främmande för det obegripliga, det vi inte förstår. Det är som en förbannelse: Att se det framför sig men inte kunna förverkliga det.

Hur ser drömpjäsen ut?

– En mix av Boris Vian och Norén. Det är bara när nån annan regisserar Norén som det blir realism, när Norén regisserar Norén blir det poetiskt.

Drömmer du om att regissera?

– Haha... Klart det vore roligt, roligt att inta teatern från olika vinklar. Men jag har så mycket kvar att utveckla i min dramatik. Jag är privilegierad, det är jag medveten om. Det är få människor förunnat att få arbeta så fritt som jag gör, det är glädje och tacksamhet.

Han säger att han ser mycket konst och teater just nu. Är du inte rädd för att påverkas alltför mycket då?

– Nej, jag är i en fas där jag går in i nya projekt, när jag vill ha många intryck utifrån. Då är påverkan inte negativ, bara positiv. Men sen finns ju också stänga-av-fasen, det är olika platser i texten.

Vad är din styrka som dramatiker?

– Att jag inte backar och att jag inte slår till med ironin.

Han säger att han gillar att söka upp platser lite vid sidan om. Om han reser reser han till Vitryssland, som i julas, och couch-surfar, man ”hyr in sig” på en soffa hos nån i världen via nätet. Innan skrivandet tog över arbetade han en tid på en begravningsbyrå.

Hur ska du fira födelsedagen?

– Det vet jag faktiskt inte, men mina fyra systrar har sagt till mig att befinna mig i Stockholm. Bungy jump hade varit roligt...

I mars kommer ”Jag lägger mina räkningar i tvättkorgen” på radioteatern, han ser så där oförställt glad ut igen. Men så kommer den ofrånkomliga, oförsonliga frågan – är du rädd för att åldras, Max?

Han ler lite och säger:

– Nej. Jag är rädd för att INTE åldras.

Mer läsning

Annons