Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Falle” spelar vidare

/
  • Sven-Erik ”Falle” Fahlander smiter iväg till Åland på sin 75-årsdag men inser att han ändå inte kommer undan uppvaktning från sina många vänner. Och musiken håller han igång, liksom att måla tavlor.
  • En produktiv målare är Sven-Erik Fahlander. I naivistisk stil skildrar han händelser i Gävles lokala historia.

Annons

Fyller: 75 år i dag.

Yrke: Musiklärare, trubadur, basist, pensionär.

Firar: Med en tur till Åland.

Född: I Färila, uppvuxen i Orsa finnmark.

Familj: Hustru Gittan, sönerna Claes, 50, kryssningsvärd på Stena Line i Göteborg och Janne, 37, elektriker på Korsnäs, två barnbarn, Jannes flickor.

Bor: I hus i Skutskär.

Bakgrund: Flyttade som sjuåring till Tandsjöborg mellan Orsa och Sveg där pappan var länsman. Debuterade tio år gammal med att sjunga ”Prinsessans strumpeband” till eget gitarrkomp. Utbildade sig till musiklärare vid musikskolan i Ingesund i Arvika. Gick därefter på Ackis, Musikhögskolan i Stockholm, och studerade kontrabas. Spelade i Thore Svaneruds orkester. Började spela med Åke Erikssons på Strömdalen när han gjorde lumpen i Gävle. Återvände för att spela med samma orkester i Furuvik en sommar och därefter på Strömdalen. Träffade sin Gittan och blev kvar i Gävle. Arbetade i 34 år som musiklärare på först Polhemsskolan, därefter Stenebergsskolan från det den byggdes. Har skrivit runt 700 låtar, varav många om Gävle och dessutom 300 snapsvisor, alla på samma melodi ”Kors på Idas grav” om olika yrken. Har spelat in omkring 12 LP-skivor, 6 EP-skivor, 8 singlar och nu 2 CD-skivor. Har haft utställning i Konserthuset av sina målningar med motiv av jazztitlar, alla sålda. Målar nu tavlor med Gävlemotiv, som Mårtsbo-Slims färd i båt på släp efter polisbilen och Vall-Brita i Bönan.

Det brukar vara svårt att få musiker att sluta spela.

Ålder brukar inte hindra dem.

Sven-Erik ”Falle” Fahlander är inget undantag. Han är ute och spelar och sjunger, ofta tillsammans med kompisen Conny Lindström eller i olika jazzsammanhang.

Men ett tag var Falle litet nedslagen. Han trodde att det var kört med spelandet när ledgångsreumatismen satte sig i både knän och fingrar, som blev så stela att han knappt kunde röra på dem.

Men en läkare gav honom musiklivet åter. Efter sprutor av cortison och nu tabletter kan han spela igen.

– Men visst känner jag av ålderskrämpor. Jag har grön starr i ena ögat och har haft en propp i det andra, så jag kan inte köra bil när det är mörkt längre, säger Falle när han tar emot i huset i Skutskär, dit han och hustru Gittan flyttade när huset i Bomhus blev för stort sedan sönerna flyttat.

De ville dessutom komma lite närmare sommarhuset på en ö utanför Karlholm. Men nu är det huset sålt så de funderar på att flytta in till stan igen.

Falle har redan blivit gratulerad av en sällsynt trogen vän. Lasse Berghagen missar aldrig Falles födelsedagar, men nu skulle han åka till USA och ringde därför några dagar i förväg och berättade att han inte kunde komma och uppvakta.

De blev kompisar för många år sedan, när en ung Lasse Berghagen låg i lumpen och hade blivit kär i Lill-Babs, som var ute på en turné över hela Sverige. Falle ingick i kompbandet, Gunnar Svenssons trio.

Varje helg dök Lasse upp för att få träffa sin Barbro och Falle och Lasse fann varann i djupaste vänskap.

När sedan dottern Malin föddes var det med Falle som Lasse rökte pappa-cigarren på Hamburger Börs.

En av de drömmar som Falle fortfarande har kvar är att göra ett visprogram med sin gamle kompis, Lasse Berghagen.

En annan dröm är att man skulle filma när Falle och hans grupp framför hans visor om Gävle, kanske i Konserthusets kafé. De videofilmades när de spelade på stadsbiblioteket för ett par år sedan och den videon har funnits att låna på Musikbiblioteket. Nu har den lånats så ofta att den blivit utsliten.

– Det vore verkligen jättekul, säger Falle.

Han har hunnit med allt han velat, berättar han vid köksbordet.

Han har fått spela hela sitt liv, live, på skiva, i radio och TV och har stått inte mindre än 65 år på scen. Han har legat på Svensktoppen, med den allra första låten han skrev, ”Skruvlåten”, och det blev han så inspirerad av att han sedan fortsatt skriva låtar.

En av hans höjdarlåtar är ”Brynäs Hej”, självklart är Falle Brynässupporter.

Rimmen och melodierna rinner ur honom, men sliskiga texter gillar han inte. Det ska vara en oväntad knorr på slutet för att Falle ska vara nöjd.

Han har också trivts med att undervisa.

En av hans elever var Thomas Di Leva. Redan då visste Thomas hur han ville ha det. När Falle försökte lära honom hur man modulerar mellan olika tonarter och påpekade att så som Thomas gjorde, det kunde man inte göra. Åtminstone inte om man skulle följa musikens lagar.

– Det kan man visst det, hävdade Thomas. Och visst kunde han.

Falle har trivs med att undervisa och har aldrig haft några problem med disciplinen. Hur många elever han haft har han för länge sedan tappat räkningen på. Det händer att tanter kommer fram, niger och säger, goddag magistern. För liksom Falle själv har eleverna blivit äldre.

En gång i tiden fick även jag en lektion av Falle, i konsten att ta barrégrepp på gitarr. Men jag tyckte att det gjorde för ont i fingrarna, så jag har fortsatt ta ackorden på traditionellt vis.

Det var i mitten av 60-talet och då bildade vi Gefle Visklubb tillsammans med Sven-Eric Sundin och Anita Hillström.

Jag minns än när vi åkte ner till Stockholm och gav en visafton på legendariska Vispråmen Storken. Då gjorde Falle succé med sina egna låtar.

Här i Gävle har han däremot inte känt sig så uppskattad. Det har varit litet för mycket Jante.

Mer läsning

Annons