Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I dag ska Riitta dansa och bjuda på musslor

/
  • Riitta Tjörneryd har lagt ner konsten miljoner gånger, men alltid kommit tillbaka.

Det finns nog ingen mer motsträvig jubilar än Riitta Tjörneryd.

Annons

Inte för att hon är hemlig eller skulle förneka att åren går, bara för att hon har så mycket annat att prata om: Konsten, skolbarnen hon lär att skapa, hundarna – och för att hon aldrig firat dem, födelsedagarna:

– Men i år ska jag dansa! Och bjuda på musslor... å jag måste bara komma ihåg att beställa dem!

Säger hon med sin outgrundliga svenskfinländska – inte finlandssvenska – brytning när vi träffas en snökall måndagsmorgon i Sätra centrum.

Det är roligt och ovant att träffa henne utanför en konstutställning, det blir mer basic, kanske mer Riitta. Eller inte. Hon är en av få konstnärer som är lika intressant som sin konst, en konstnär som överraskar och kräver det utrymmet.

Nu sitter vi här i ett utblåst hyreshus där hon inhyst sin ”konstskola”, inom ramen för Skapande Skola, i en före detta folktandvårdsmottagning – tack vare yta och tillgång till uttjänt mörkrum.

– Men jag ska helst vara ute härifrån i dag, säger hon.

Projektet klass 1-5 på Ulvsäterskolan och Lilla Sätraskolan varit med i är slutfört. Nu ska elever och pedagoger klara det själva. Hon kan inte vara mer imponerad av hur eleverna, många av dem de språklösa barnen, ”har det i fingrarna” och det vittnar väggar med målningar av harar (vad annars?), massiva skulpturer och foton av en blå boll om:

– Vi satte bollen i rullning, berättar hon. Vi träffades på en neutral plats för att knyta samman och bygga broar.

Det fick hon ta en del skit för från kultursvängen, bland annat den här tidningens förre kulturredaktör som tyckte att konstnärerna blev ”nyttiga drängar”, att det var bättre att ge de riktiga konstnärerna pengar utan att behöva blanda in barnen.

Men ingen elev leker konstnär här, det är Riitta Tjörneryd noga med att betona. Här är man sig själv, säger hon.

– Det handlar om deras sociala verklighet, framtiden och mänskliga möten. Utan mänskliga möten är vi ingenting.

Nästa utställning? Svaret drar hon på, vet inte när eller hur eller vad. Om konstnärernas omöjliga rättigheter kan hon prata länge, om hur man tvingas bli företagare och helst skulle hitta en tät macenat.

Vad skulle kunna få dig att lägga av, undrar jag. Hon ser roat på mig:

– Inget! Jag har lagt ner konsten tio miljoner gånger i mitt liv men alltid kommit tillbaka.

En talar en self-made-woman. Hon säger att också början i skolkonsten alltid funnits i henne, annars hade det inte blivit något, men prisar Hans Helmersson på Gavlegårdarna, som trott på alla hennes idéer. Alla pratade om bråkiga Stenebergsskolan, Riitta bestämde sig för att gå dit och titta. Nu kan hon inte sluta, efter Sätra står Bergbys och Norrsundets elever på tur. Kanske Valbos.

– Man kan prata sig till konsten också, medger hon. Konsten är alltid en filosofisk handling. Men mycket bygger på vilket språk som helst: Bildspråket.

Och ett gränslöst seende, vilket bland annat hararna runt oss står för, så skygglappar de har, samma seende som måste till för att förstå helheten.

– Vi konstnärer går så ofta inifrån och utåt, det här blir tvärtom: Utifrån och inåt.

Om hon ska gå ut eller in på födelsedagen vet hon inte, bara att hon ska dansa. Tango? undrar jag.

– Pytt, säger Riitta Tjörneryd. Det är alldeles för lugnt!

Mer läsning

Annons