Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

På spark med Ellington

/

Annons

GD GRATULERAR

Som 15-åring skjutsade han en av Duke Ellingtons musiker på spark från järnvägsstationen till Folkets park i Storvik. Det var kanske redan där som hans intresse för musiker och stora arrangemang väcktes.

Nåja, det kanske är att övertolka Sigvard Erikssons minne av något alldeles oerhört i Storviks nöjeshistoria, den gången Duke Ellington anlände med sitt storband. Skol-Pelles berättelse om hur han skjutsade Ellington är välkänd, men vid stationen fanns flera sparkåkande ungdomar också.

– Musikerna ville inte åka bil, de tyckte sparkarna var fascinerande, säger Sigvard.

Han är alltså från Storvik, den man som under 17 år var Herr Folkets Hus & Park i Gävle. Det var där han föddes men eftersom hans pappa var järnvägare blev det många flyttar: Först till Storlien, sedan Bollnäs och så Storvik igen.

Hade inte Sigvards mamma dött i början av 1940-talet så hade han kanske blivit hälsing. Eftersom pappan inte kunde ta hand om alla fem barnen fick lille Sigvard flytta till mormor och morfar i Storvik och där blev han kvar under hela uppväxten.

– Det var ganska små förhållanden, mormor och morfar hade bara pension och den var inte stor på den tiden, säger han.

I tonåren blev han politiskt engagerad i SSU och allt sedan dess har han varit socialdemokratin trogen. När stadsdelen Sätra var ny på 1960-talet var Sigvard Eriksson med och startade den socialdemokratiska föreningen där.

– Vi var ett gäng som var väldigt aktivt och vi ordnade många olika arrangemang. Vi lyckades väldigt bra och jag trivdes med att arrangera olika saker.

I början av 1970-talet fick han frågan om han skulle kunna tänka sig ta över som chef för Folkets hus och Folkparken.

Sigvard tackade ja och basade över en inte föraktlig del av Gävles och Gästriklands nöjesliv under 17 år.

Som chef för Folkparken fick han möta många artister, både svenska och internationella: Carola (slog publikrekord för 25 år sedan), Kim Larsen, Jan Malmsjö, Fats Domino, Gerry Mulligan och Buddy Rich för att bara nämna några.

– Gerry Mulligan var känslig. När han gick ut på scenen knarrade golvet lite, så han vägrade spela. Vi fick i all hast ordna fram en tjock matta att lägga på scengolvet, minns Sigvard.

– När Buddy Rich skulle spela skulle vi hämta honom på Arlanda. Vi letade upp den största och bekvämaste bil vi kunde hitta, det var en Opel vi lånade av Bröderna Hanssons. Men den dög inte, så vi fick ordna en limousin från Stockholm i stället.

Numera är det mest teater som gäller. Sigvard sitter i teaterföreningens styrelse, han var med och startade Gävle Komedi- och musikteater. Dessutom är han sekreterare i PRO Ettan. Så föreningsränderna går aldrig riktigt ur.

I dag fyller han alltså 75 år och tänker fira det så lugnt det går. Han tycker att det räcker med att han hade stor fest då han fyllde 70 år.

– Men jag måste väl ha kaffepannan klar, säger han.

Mer läsning

Annons