Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Svenne” har mycket på gång

/
  • Det var yngsta dottern Karin som önskade att pappa Sven-Erik skulle vara med som jubilar. – Jag får väl ställa upp på hennes vilja, säger Sven-Erik Eriksson, som i dag fyller 60 år.

Sven-Erik Eriksson

Musik och idrott är det som betyder mest för ”Svenne”. I dag fyller han 60 år

Annons

Ett samtal med dagens jubilar Sven-Erik Eriksson handlar till största delen om musik och idrott. Helt naturligt eftersom hela hans liv präglats av dessa aktiviteter, förutom familjelivet förstås där han håller sina ”utflugna” döttrar varmt om hjärtat.

Så här skrev Karin, den yngsta i trion: ”Min kära far Sven-Erik Eriksson fyller 60 år den 17/2 och det vore verkligen roligt om ni ville göra ett jubilarreportage om honom. Han är en igenkänd person inom Gävles kulturliv och är verkligen världens bästa soon to be 60-åring”.

Sagt och gjort.

– Ja, Katrin förvarnade mig om att ni kanske skulle ringa, så jag får väl ställa upp på hennes vilja. Var ska vi börja?

Vem är du egentligen, Sven-Erik?

– En kille (snart gubbe) som bott i Bomhus i hela mitt liv och haft den yrkesmässiga biten på sågverket. Min pappa Algot flyttade hit från Vansbro för att börja jobba på Korsnäs. Även min mamma kom från Dalarna, nämligen Torsång i Borlänge kommun.

Idrotten betydde mycket för dig i unga år, vill du berätta?

– Brynäs har alltid varit min favoritförening och jag spelade både fotboll och ishockey där. Har faktiskt ett JSM-silver i ishockey, inte många som kan skryta med detta. Hasse Linder och Lill-Janne Eriksson tillhörde stjärnorna i det gänget.

Fotboll också för Brynäs, men sen flyttade du ”hem” till Kastvallen och Huge. Förklaring?

– Efter sammanslagningen mellan Gefle IF och Brynäs 1979 var vi många som sökte oss till andra klubbar och jag valde naturligtvis Huge, liksom profiler som Kenneth Lind, ”Pliggen” Pettersson, Kåre Warnbrandt, Göran Svensson och flera andra. Vi blev ett kanongäng och klarade oss fint i dåvarande division III, som hade en betydligt högre status än vad det är i dag.

Samtidigt, redan i pojkåldern, satsade du också på musiken?

– Ja, vi vi var några grabbar från Bomhus och Skutskär, som bildade ett popband, Crash. Vi spelade på ungdomsgårdar som Brynjan, Bäckstugan, Träffen med mera. Sölve Lindholm var också med och vi har varit nära vänner under alla år och när han småningom ville bilda ett partyband så ställde jag givetvis upp. På Desdemona i gamla Fenix-lokalen föddes Looking Back Band, där jag var sångare i 15 år. Fast innan dess provade jag också på en del andra band. Åke Ljungström med nya dansbandet och Kenneth Jonssons var två av dem.

När märkte du att du hade en utmärkt sångröst, faktiskt inte helt olikt Frank Sinatras?

– Tänkte bli trummis, men killarna i Crash ansåg att jag skulle göra större nytta som sångare och så har det blivit. Som en linje har det gått från pop, dansband och partyband fram till det jag fortfarande är med i, Gävle Big Band och Rolf Lönn Soul Band.

Har du alltid velat syssla med många saker, gillat utmaningar som det brukar heta?

– Visst är det så. Jag spelade en huvudroll i lokala uppsättningen av ”Can-Can” och i Bomhus Nästas ”Hallmans kalsonger”. Jättekul, men jobbigt med alla tidsödande repetitioner.

Hur ser framtiden ut?

– Kanske trappar jag ner litet grand på jobbet, vet ännu inte hur det blir med den saken då det alltid har varit en trygghet. Det jag skulle vilja göra rent musikaliskt är att bilda en duo eller trio, spela gitarr, tvärflöjt och sjunga visor och jazz.

Han lär säkert få dessa önskemål uppfyllda – också.

Mer läsning

Annons