Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Västerberg var som att komma hem”

/
  • Anita Grünbaum har varit pensionär i tio år men jobbar för fullt med sina engagemang. Amnestygruppen i Sandviken kräver i stort sett en halvtid.

Hon var den första läraren i Hofors som uppmanade sina elever att säga du till henne. I dag fyller Anita Grünbaum 75 år.

Annons

– Jag sysslar bara med mina intressen nu för tiden, säger Anita Grünbaum, samtidigt som dvärgtaxen Oriana resolut hoppar upp i mattes knä.

Intressena är både många och tidskrävande. Hon är ansvarig utgivare för DramaForum, en tidning om drama, pedagogik och teater, ett helt ideellt arbete. Lika ideellt är arbetet med Amnesty och den just nu vilande Barnkedjan. Hon har också hunnit med att skriva två böcker i ämnet dramapedagogik sedan hon gick i pension.

Trots 50 år i Gästrikland har Anita Grünbaum kvar sin skånska. Hon är född och uppvuxen i Helsingborg men kärleken tog henne till Hofors där hennes man fått jobb på dåvarande SKF.

– Jag började jobba som lärare och trivdes bra, säger hon. Jag gick med i föreningen Konstintresse och blev omedelbart kassör, på så sätt kom jag snabbt in i livet i Hofors.

Hon kom i kontakt med Per Agne Erkelius som i sin tur tipsade Västerbergs folkhögskolas rektor, Yngve Thulin, om henne och därmed blev hon lärare i lärare i svenska och samhällskunskap i Storvik. Hon hade teatergrupper på kvällstid. Det ledde till att en ettårig teaterledarkurs startade som efter några år blev till utbildning av dramapedagoger. En lyckad rekrytering som varade ända fram till pensionen.

– Det var som att komma hem att komma till en folkhögskola. Jag har verkligen älskat mitt jobb på Västerberg, säger Anita.

– Ideologin stämmer så väl med pedagogiken. Man är inte bunden till en läroplan. På 1970-talet var det gynnsamt med rejäla anslag. Det är öppet, fritt och det går att finna nya vägar.

Dramapedagogikutbildningen på Västerbergs folkhögskola är den enda i yrkesutbildning av dramapedagoger som har funnits i landet kontinuerligt sedan starten 1974. Många jätteduktiga dramapedagoger har utbildats på Västerberg. Önskedrömmen är att få ett dramapedagogiskt centrum i länet.

– Min vision är att staten skulle besluta om en dramahögskola. Men uppvaktningar och motioner har inte lett till något. Politiker byts ut och förslagen faller.

1972 startade Anita Grünbaum, tillsammans med Sigbrit Nordvall, en Amnestygrupp i Sandviken och nyligen firade man 40-årsjubileum. I dag finns det bara sex medlemmar i den lokala gruppen men trots detta lyckas gruppen göra en hel del. Asylfrågor är en viktig del. Bland annat besöker de förvaret i Gävle var annan vecka. Och där är de efterlängtade.

– Sist var det 13 personer som stod i kö för att få prata med oss när vi kom, berättar hon.

Samtalen förs ofta med hjälp av tolk. En i Amnestygruppen behärskar flera kurdiska dialekter och arabiska. Men de saknar egen tolk i ryska och persiska. När det behövs får man beställa telefontolk. Hon poängterar att gruppen har stor hjälp av personalen på förvaret

Amnestys policy är att förhindra tortyr, fängslande och dödande samt värna alla kulturella och sociala rättigheter. Traditionellt arbetar Amnestygrupperna med enskilda fall. För Sandvikens del innebär det att de har lyckats hjälpa en ung homosexuell kille i Kamerun att komma ut ur fängelse. Man jobbar för romernas rättigheter och Syrien finns också på dagordningen.

Den 20 november är det Barnkonventionsdagen. I Sandviken finns Barnkedjan som till för två år sedan firade den dagen med föreläsare och inbjudna politiker. Barnkedjan är ett nätverk där Rädda Barnen, Amnesty, Asylkommittén och kvinnojouren Gläntan ingår och syftet är att se till att barnkonventionen följs. Just nu är verksamheten vilande, men inte nedlagd.

– Det är tur jag är pensionär, säger Anita. Bara jobbet med Amnesty är periodvis mer än ett halvtidsarbete.

Familjen Grünbaum bor sedan många år i Sandviken – ”en bra, bekväm och lättillgänglig stad med ett bra kulturliv och nära mellan människorna”.

Vi sitter på den inglasade altanen där sommarblommorna fortfarande frodas. Ja, dagens födelsedagsbarn hinner sköta om dem också, liksom gå på teater och konserter.

– Jag tänker hålla på så länge skallen fungerar, säger hon. Hur länge det är vet man inte.

Mer läsning

Annons