Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Små samhällen har utarmats

/
  • Alf och Ingegärd Nyström trivs i Hamra och skulle inte vilja bo någon annanstans.
  • Alf och Ingegärd Nyström har naturen runt husknuten är de bor.
  • Willy Olsson har följt Marmaverkens historia och är själv en del av den.
  • Bostäderna på Idrottsvägen i Marmaverken står tomma i väntan på rivning.
  • Faxeholmen har meddelat att flera hyreshus med sammanlagt 60 lägenheter ska rivas.
  • Villapriserna sjunker på bruksorterna när befolkningen flyttar.

Många små orter har fått se de unga flytta och lämna samhället för gott. Vi besöker två orter med stark historia och allt färre invånare.

Annons

Bruksorterna i Hälsingland har drabbats hårt av industrinedläggningar och det finns ett mönster. Det syns tydligt på den ort som kanske drabbades allra hårdast, Marmaverken.

Willy Olsson har följt och dokumenterat mycket av Marmaverkens historia. Han bor i en villa från guldåldern och berättar att höjdpunkten inträffade under 1950- och 60-talen. Då behövde fabriken mycket folk.

– Det var brist på arbetskraft. Det kom finländare hit och fick jobb direkt.

Dåvarande Marma-Långrörs AB gick så långt att de genomförde ett egnahemsprojekt som innebar att de som jobbade vid fabriken kunde erbjudas en fri tomt och runt 10 000 kronor att dra av vid husbygge. Bolaget drev på infrastrukturprojektet och ordnade med vägar, vatten och avlopp till tomterna.

– De visste att bygger man ett hus blir man kvar, annars drar man vidare som flyttfåglarna, så att säga. Det måste ha varit dyrt för dem, konstaterar han.

Åtgärden speglar tidsandan. Bolagen agerade likadant på flera håll i landet, där de byggde ut samhällena runt fabriken, med hyreskaserner, radhus och villatomter. Tillväxten bara fortsatte och i Marmaverken steg befolkningssiffran från 600 till över 1 000 personer. Som mest sysselsatte enbart fabriken och sågverket 550 personer.

– På min tid var det bara att gå dit så fick man jobb, konstaterar Willy Olsson.

1960 köpte Korsnäs AB samtliga aktier i Marma-Långrörs AB och 1964 bildades Korsnäs-Marma AB. Sedan började rationaliseringarna och det blev allt svårare att få jobb i Marmaverken.

– Nästa generation fick inte jobb på fabriken, konstaterar Willy Olsson, själv anställd vid anläggningen i 50 år. Han var andra generationen vid fabriken, men känner till de som jobbade i femte generationen där.

I början av 1970-talet meddelade Korsnäs-Marma AB att en nedläggning var att vänta. 1977 lades blekeriet ner och två år senare pappsalen. 1989 upphörde verksamheten helt. Rundvirke är nu den stora privata arbetsgivaren i Marmaverken med 50 anställda i sina två bolag, Rundvirke Skog AB och AB Rundvirke.

Invånarantalet har följt fabrikens nedgång och 2010 bodde endast 371 personer kvar på orten. Vart har de tagit vägen?

– Ja, säg det, säger Willy Olsson.

Familjens egna barn har flyttat. Dottern bor numera i Bollnäs och sonen i Gävle, något han betecknar som typiskt för orten.

Bostäder har rivits och kommer att rivas. Det kommunala hyresbolaget Faxeholmen har meddelat att flera hyreshus med sammanlagt 60 lägenheter ska rivas. De står nu tomma. Samtidig står villaområdena inför en generationsväxling. Villapriserna faller när köparna avvaktar.

Om man kliver in i bilen och åker två timmar söderut från Marmaverken, hamnar man i Uppsalatrakten. Väldigt många åker den vägen, men vi svänger i stället västerut.

Det är en resa som går genom allt fler kurvor och mot allt mindre byar. Den klättrar upp på Hälsinglands högsta höjder och de gamla finnmarkerna i gränslandet mot Härjedalen och Dalarna. Vyerna är vackra, skogarna enorma och snön ligger tung långt in på senvåren. Vi landar i landskapets nordvästra utpost, Hamra.

Hit flyttade Stockholmsparet Alf och Ingegärd Nyström 1992.

– Vi kunde inte tänka oss att sitta i en lägenhet i Stockholm, säger Ingegärd.

De är 67 och 75 år och har lämnat yrkeslivet bakom sig. Ingegärd har krämpor som gör att hon går på kryckor och Alf, som en gång var taxichaufför, kör inte längre bil. Att de flyttat till Hamra är ingen tillfällighet, Ingegärd är uppvuxen i trakten.

– Jag åkte till Stockholm för det fanns inte jobb här. Där började jag att jobba i en livsmedelsaffär, med charkvaror, men till slut sa ryggen ifrån och jag började jobba i vården.

Ingegärd skrattar lite.

– Ja, jag vet att det låter bakvänt.

I Stockholm träffade hon Alf och de gifte sig 1967. I Hamra fanns föräldrarna kvar och semesterresorna gick ofta till barndomshemmet, där sonen tillbringade det mesta av somrarna.

Alf blev förtjust i trakten, var med och jagade älg i skogarna och njöt av naturen. Resorna till Hamra fortsatte även efter föräldrarnas bortgång. Huset blev ett sommarställe och när sedan Alf fick ett avgångsvederlag i samband med rationaliseringen på jobbet föll bitarna på plats.

– Alf sa: ska vi inte flytta upp? säger Ingegärd och vänder sig till Alf som ler och nickar instämmande.

Det var för snart 20 år sedan.

– När vi flyttade hit var vi aktiva. Vi hade grisar, höns och satte potatis. Det var roligt, minns Ingegärd.

Aktiviteterna fortsatte med engagemang i bygden. Ingegärd forskade och fann släktskapet med svedjefinnarna. Rötterna är djupa.

Vi samtalar om hur det är att bli äldre i glesbygd.

– När vi flyttade hit visste vi kanske inte att vi skulle bli i den här formen. Man är lite sämre än jag trodde. Då såg man det på ett annat sätt, konstaterar Ingegärd.

Men de är också samstämmiga i att de inte skulle vilja bo någon annanstans och samtidigt ha de här hälsoproblemen.

– Det jobbigaste är när man inte kan, men vill.

De har sett postkontoret och affären lämna byn. Servicen dras in när allt färre bor kvar. Närmaste ambulans finns i Los.

– Men bara på dagtid. Man får välja dagtid om man ska bli dålig, säger Alf och skrattar lite.

Annars kan akutfall också få helikoptertransport till Östersund.

Alf och Ingegärd är fortfarande pigga nog att inte behöva stödinsatser från samhället. Om de behöver kan hon köra till Los för att handla. Annars kan de beställa varor från affären.

Ingegärd vet sedan tidigare att hemtjänsten fungerar bra.

– Det värsta är om man drar in på servicen. Då ligger vi pyrt till, konstaterar Ingegärd.

Hon får frågan hur de tror att det ser ut om fem år och funderar en stund innan hon säger:

– Ja, det är lite ruggigt att tänka så. Faktiskt.

Annons