Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Som en vardagens mest mänskliga längtan

Annons

Allt går att byta ut; modernismens rörelsetvång gör utbytbarheten essentiell för systemfunktionen och vi blir intill utbytbarhet homogena och därmed åtråvärda så att vi när som helst ska gå att byta ut. Vi kallar det ”ordning”, en ordning som ständigt gör ny ordning för att inte hinna fläckas i ett samhälle besatt av renhet i meningen förnyelse. Vi byter regering, organ, ståndpunkter. ”Moral är ju inte gångbar längre, den togs ur bruk ungefär samtidigt som den sovjetiska rubeln.”

Som i en spegel blir ”Presidentens sista kärlek” av Andrej Kurkov till verklighet mellan orden; fasansfullt står framför oss det obegripligt absurda system vi gjort oss, orubbligt och betraktat som så normalt att det är osynligt och som sådant odiskutabelt.

Återkopplingarna i Andrej Kurkovs texter till traditionellt symbolspråk överbryggar tiden och ger tillbaka vår kunskap om oss själva, avslöjande oåtkomlighetens avsides liggande skuggor där bara den mycket gamla kunskapen ger ledning, tills magin får en egen nivå i texten på vilken resten kan byggas.

Märkvärdigheten i Andrej Kurkovs texter är deras som i seriemagasinens stripar öppnande samhällskonstruktionerna för oss, samtidigt som allt är lika skönlitterärt som Grass eller Pamuk men utan deras överjordiska intellektualism – då snarare naket, stilistiskt torftigt i ett byggande med de simplaste tecken, tydliga och utläsbara men stiligt dolda i en trivialitet av vardagens mest mänskliga längtan.

Som den efter barn. Men i marknadsliberalismens Ukraina där alla bygger sin egen lycka är hoppet ute. Presidentens bror dör och hans barn på grund av honom, när presidenten i individualismens paradis skapar sitt öde ingår att andra dör. ”Nu har jag tre döda barn – vart jag än går är mitt öde detsamma...”

Texten är kort och rå, tillverkad med yxa och smärgelduk och traskar framåt i en avrundad balans i kortare, kronologiskt åtskilda stycken som med sin form och sina melodiska slut driver på läsningen, medan tunna trådar spinns som ett nät genom kapitlen som aldrig tillåter läsaren att glömma någon detalj. Bara så här kan en omänsklig tid som saknar vilja och riktning och som låter abstraktionerna leda ut mot kaos beskrivas ”en svag protest gjorde sig påmind... mot denna min likgiltighet inför vad som skulle hända med fosterlandet...”

Den som inte läser mycket gör sig en tjänst att läsa Andrej Kurkov – då får man mycket i sig på kort tid: ”Det är upp till den blinde, döve eller den som inte kan se omvärlden att välja om han ska tro på det man försöker slå i honom eller inte.”

Lena Thomsson