Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Söndag – kaos

Elin Öholm skriver om en vecka i livet, sju dagar, sju texter, hon kallar dem en novellsamling och sätter titeln "Hela jävla veckan", där vi får följa en helt vanlig tjej i övre tonåren genom hennes tankar. Elin Öholm går sista året på Vasaskolan i Gävle. Att skriva texterna, och få dem publicerade, är hennes avslutande projektarbete. Varsågod, "Hela jävla veckan" av Elin Öholm.

Annons

Åh, vi träffades i går. Först bara han och jag, och det var väl bra, men jag vet inte. Jag tror att han ville vara någon annanstans, eller så ville kanske jag vara någon annanstans eller så blev det helt enkelt bara fel? Han var i alla fall så otroligt snygg, jag skulle ha tagit den andra klänningen i alla fall. Men det är ju försent att tänka på sådant nu. Såklart. Alltid, alltid, alltid är det försent.
Han var förresten sen. Jag började tro att han inte skulle komma, och tårarna var på väg fram och jag var rädd att de skulle förstöra sminket. Men han kom innan jag började gråta. Då ville jag i stället gråta av lycka, men jag lyckades avstyra det. Tack och lov. Och han bjöd på kladdkaka, fast jag sa att det inte behövdes och han var snäll och sa att jag var fin. Han sa det och jag trodde på honom, jag tyckte också att jag var ganska fin. Vi pratade, oj vad vi pratade, som i fredags fast nyktert. Om allt, ingenting, och en massa annat. Så som man borde, så som man ska.
Sedan ville han gå ut. Jag ville gå hem, se en film, fortsätta vara bara han och jag. Men han ville ut. Ut ut ut. Så ut gick vi. Och där var hans vänner, mina vänner och våra vänner. Helt plötsligt var det inte lika roligt längre. Han blev full, jag blev arg och sedan full. Han blev tuff och jag blev tuff, jag tror att vi hånglade mitt på dansgolvet. För att bevisa. Men jag vet inte vad. Han blev fullare, och jag blev tröttare.
Det blev inte bra. Det blev inte som jag tänkt mig. Tänk att det aldrig blir som man tänkt sig. Jag vill bara skrika och vara arg men jag tror att egentligen är jag ledsen. Han var inte som jag ville, och jag var inte som jag borde ha varit. Vi var inte rätt, och allt blev bara fel. Jag vet inte vad som hände sedan. Vi gick ut, tror jag, och vi skrek en massa. Både argt och roligt skrek vi, och sedan grät jag och då gick han. Jag gick hem, tror att jag fick nog. Ville inte följa efter.
I dag har han ringt tre gånger, men jag vågar inte svara. Har sagt åt mamma att hon absolut inte får svara, och gör hon det så är jag inte hemma. Jag orkar inte, kan inte, vill inte prata. Inte nu, kanske sedan, jag vet inte. Jag vet inte vad jag ska säga eller vart det ska leda. Vet inte vad han vill, vet inte vad jag vill, men jag vill verkligen inte prata.
Och hur ska det bli i morgon i skolan? Alla som var där, alla som såg, jag vet knappt vilka det var. Folk kommer skratta och viska och jag kommer inte vara säker på varför. Jag minns inte allt. Jag vet inte om jag vill minnas allt. Tänk om vi gjorde något dumt? Hur mycket drack jag egentligen? Inte lika mycket som han i alla fall.
Jag vill inte ha måndag. Kan vi inte spola tillbaka tiden till i går och låta den frysa där? Jag vill ha lördag varje dag med chips och film och mys med filtar och vänner. Jag är trött och mitt huvud snurrar, jag har inte spytt men jag vill. Jag skulle må så mycket bättre om jag bara fick spy. Spy så att mamma tror att jag är sjuk och låter mig stanna hemma från skolan. Så mycket vill jag spy. Jag vill inte ha måndag.
Inte en till vecka, samma visa om igen. Inte en vecka till, stress, oro, panik och ångest. Inte en vecka till. Låt mig slippa. Låt mig sova. Sova, och vakna när terminen är slut. Åh, det kommer att bli så pinsamt i morgon.