Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sonens adhd fick Camilla att skriva

Camilla Lagerqvist är journalist och författare, uppvuxen i Gävle och bosatt i Sandviken. Hennes första ungdomsbok ”Det brinner i mitt huvud” behandlar ämnet adhd och tilldrar sig i Gävle. Även hennes nästa bok har anknytning till Gävle.

Annons

Den 5 augusti blev Camilla Lagerqvist mamma för fjärde gången och när vi träffas i familjens villa i Sandviken sover lilla Tilly tryggt. Själv känner sig Camilla mosig i huvudet, efter graviditeten och förlossningen med kejsarsnitt som var enkel att genomföra men tuffare att återhämta sig efter, jämfört med en vanlig förlossning.

Varför uppmärksammar ni aldrig författare till ungdomsböcker? undrade Camilla när vi tidigare i sommar redogjorde för författarna i vår trakt.

Och för att göra just det stämde vi träff.

Att bli författare är en dröm för många. Skrivarkurser landet runt vittnar om ambitionerna men oftast stupar hoppfulla författare på att inte bli utgivna.

Så inte Camilla, trots att hennes första bok, en vuxenbok ”Kvinnohuset”, kom ut på ett litet förlag och inte fick särskilt stor spridning.

Men nu är hon knuten till Norstedts stora förlag som ger ut ungdomsböcker under Rabén och Sjögren, där Astrid Lindgrens böcker gavs ut.

Finare kan det väl knappast bli?

Camilla är dotter till en journalist, Per Åke Lindgren, så påbrå har hon.

Och skrivit har hon gjort sedan hon var mycket liten. Ett tag var hon lockad av skådespelaryrket men efter att ha pryat på Uppsala Stadsteater insåg hon att det yrket nog inte var så glamoröst som hon hade tänkt sig.

Så journalist fick det bli och efter utbildning på Poppius journalistskola i Stockholm har det varit hennes försörjning.

Som frilansare har hon uppdrag för både dags- och fackpress, från Avesta tidning till Fritidspedagogen, Sandvikens kommun och Gästriklands Tidning och lyckas försörja sig på det.

Men allra helst vill hon skriva böcker på heltid.

– Den kom ut 2006 men det är så mycket som ska till innan en bok kommer ut. Jag var färdig med den två år innan. Jag började med att skriva sex kapitel till en förläggare som blev intresserad. Men när jag var klar med boken hade förlaget blivit hopslaget och min förläggare hade fått sparken. Då hamnade den längst ner i högen, så jag skickade manuset till ett annat, mindre förlag. Och tre dagar efter att jag hade skrivit på kontraktet hörde det första förlaget av sig igen.

Att få en bok utgiven är jättesvårt?

– Ja, och man måste skriva nästan tvärtom mot en artikel. Så jag gick en skrivarutbildning vid Bollnäs folkhögskola, Pennspetsen. Alla där ville ge ut böcker så det kändes tröstlöst. Jag tänkte att jag kommer aldrig att bli utgiven. Men det gick.

Hur har det gått för dina böcker?

– Den första boken gick inte så bra. Förlaget hade inte pengar till marknadsföring. Min nya bok får jag avräkning på snart. Den har varit ute ett halvår. Jag vet att många bibliotek har köpt den.

Ungdomsboken handlar om Daniel som har adhd. Berätta!

– Min egen son Christoffer, som är 18 år har adhd. Att skriva boken om Daniel var ett sätt att bearbeta det hela. Christoffer fick diagnosen när han var 14 år och han har haft det jättetufft. Han har gått igenom massor. Man borde ha upptäckt det här redan när han var sex år, men det gjorde man inte. I alla fall började jag leta böcker om adhd som han kunde identifiera sig med och hittade just ingenting. Jag tänkte, det måste finnas något som inte bara handlar om mammor som har det tufft och gråter ut eller föräldrar och syskon som berättar. Därför började jag skriva boken. Den handlar inte om min son men situationerna är liknande, bland annat går båda igenom en utredning.

Hur har det varit för Christoffer?

– Jag var ensam med Christoffer efter att ha separerat från hans pappa. Jag kände att det var något som inte stämde men ingen lyssnade. Att inte bli trodd som ensamstående mamma var svårt. Han hade inga inlärningssvårigheter. Han var duktig i matte och svenska. Det var mig det var fel på, ansåg lärarna. Han har fått byta skola hur många gånger som helst och har blivit misshandlad i skolan.

Hur yttrar sig hans problem?

– Han har svårt med koncentrationen och blir stökig. Diagnosen fanns ju inte förr i tiden men vi har nog alla haft skolkamrater med adhd, de som var stökiga och slogs och fick gå i obs-klass. Christoffer var stökig, bråkig och jobbig. Alla lärare blev irriterade på honom för de kunde inte hantera honom och han tog mycket uppmärksamhet. Nu går han på en linje på Polhemsskolan i Gävle där han trivs och har jättebra lärare.

Hur fick han sin diagnos?

– Först måste man bli trodd. Det var två lärare i Skutskär som hjälpte till och fick till stånd en utredning. Den tog ett år och det var ett jobbigt år för Christoffer. Då får man träffa psykolog och gå igenom sin barndom, ända från det han var baby. När utredningen var klar fick vi veta att han hade adhd på alla punkter. Nu har han kommit till insikt och har fått nycklar till att hantera situationen.

Hur har det varit för dig?

– Det är det jobbigaste som finns när ens barn inte mår bra och man inte vet vad man ska göra för att hjälpa.

När bestämde du dig för att skriva boken?

– När vi började utredningen. Egentligen hade jag skrivit en helt annan bok där Daniel bara var en del av berättelsen. Men Kerstin Svevar, min handledare i Bollnäs uppmanade mig att koncentrera mig på honom. Hon tyckte att det som handlade om honom var mest intressant.

Vad har boken betytt för er båda?

– Jag frågade Christoffer först om jag fick skriva den. Jag vet inte vad den betyder för honom men jag har gett den till personer, som inte har vetat om eller insett att han har adhd.

För mig känns det skönt att boken är ute och jag blir glad när skolelever hör av sig och känner igen sig eller sina kamrater. Att öka förståelsen tycker jag är viktigt.

Och nästa bok, vad handlar den om?

– Arbetsnamnet är Cirkusflickan. Daniel i boken vill bli cirkusartist och ska börja på cirkusgymnasiet. Den andra boken tilldrar sig 90 år före Daniels tid, fast de hör ihop. Daniel träffar en kvinna och hennes mormor har varit cirkusartist och det är om henne som den nya boken handlar.

Är det ren fantasi?

– Ja, den har varit lustfylld att skriva. Jag har skrivit böckerna parallellt och i den andra boken har jag bara kunnat släppa loss.

Jag har inspirerats av historien om La Bella Ingeborg, cirkusdamen i Gävle som gav bort barn till cirkusar. Och kvinnans mormor var just ett sådant barn. Gävle var ju en cirkusstad. Den boken är antagen och kommer ut i juli nästa år.

Du har fyra barn?

– Ja, jag tycker om barn. Det har jag alltid gjort. Jag älskade att vara barnvakt som barn.

Och hundar?

– Vi har också alltid haft hundar. Det är så bra för barn att få umgås med djur. Vi hade en golden tidigare. Det här är vår första terrier. De är väldigt envisa men vår Alfons är mycket barnkär.

Hur känns det som nybliven mamma?

– Jag känner mig ringrostig. Men det funkar bra. Det är ju en liten sladdis och det är mysigt.

Jag blev också storasyster när jag var tolv år och kommer ihåg hur pinsamt jag tyckte att det var.

Jag höll på att svimma när jag insåg att mina föräldrar skulle få barn igen.

Och din fortsättning som författare?

– Jag har börjat på en vuxenbok till. Jag har ju både ett förlag och en förläggare. Och idéer har jag gott om. Sen ska tiden räcka till. Jag skriver på kvällar och lediga stunder och barnen tycker att jag är så tråkig som bara sitter vid datorn. Så när jag fick arvodet för senaste boken åkte vi alla till Teneriffa och badade. Då fick de känna att det blev något av alla mina stunder vid datorn.

Men ska man bli rik som författare ska man skriva som Stieg Larsson?

– Ja, eller som Lars Kepler, som jag håller på att läsa nu. Och så ska man ha ett marknadsföringsgeni som lanserar böckerna, som Stieg Larsson. Jag har varit på en träff med Författarförbundet och det finns så oerhört många författare som man aldrig har hört talas om. Konkurrensen är enorm. Jag har inte tänkt bli rik, men vill gärna kunna försörja mig på att skriva.

Du har inte tänkt skriva en deckare?

– Jag tycker alla skriver deckare. Är den marknaden inte mättad? Jag vill skriva en rolig bok och jag har en idé. Det behövs annat än deckare. Mamma undrar varför jag skriver så tragiska böcker. Min första handlade om kvinnomisshandel och den andra om adhd. Hon vet att jag tycker om roliga böcker. Vi får se.

Vad är meningen med livet?

– Det är kärlek och bra möten med andra människor.

Hur skulle du vilja att ditt liv ser ut om tio år?

– Då hoppas jag att jag kan försörja mig på att skriva böcker. Jag behöver inte bli miljonär.