Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sorgligt om en vilsen man

Smala filmer har inget vidare liv i USA, inte ens om de regisserats av Sofia Coppola, som redan har gjort flera framgångsrika sådana. Vi får se filmen i Gävle innan den ens har gått upp i USA och att den vunnit pris i Europa gör den ännu smalare i USA.

Historien handlar om Johnny Marco, en skådespelare som vilar ut mellan filmerna på lyxhotellet Chateau Marmont i Hollywood. Där lever han ett slappt liv med sprit och fester och bakfyllor.

Hela hans liv ställs på ända när hans elvaåriga dotter kommer och bor hos honom. Inte bara över helgen utan en längre tid. Bara hennes närvaro ställer krav på att han måste leva ett mer normalt liv. Att gå upp på morgonen, äta mat, göra normala saker.

Filmen är smal, eftersom den ger en bild av en värld som mycket få lever.

Skådespelare och musiker lever på hotell och kan säkert känna igen tomheten och bristen på normalitet i vardagen. Sofia Coppola har än en gång visat på tomheten i tillvaron, som i Lost In Translation. Hon törs låta scener ta tid och därför lyckas hon.

Att leva på ett hotell där det alltid pågår någon fest i någon svit någon gång och där du möter Benicio del Toro i hissen känns säkert för en önskedröm för de flesta. Men efter ett tag blir även festen rutin och Johnny Marco somnar mitt i den striptease han beställt till rummet.

Han läser inte sina manus och är förvirrad på presskonferenser. Tillvaron blir alltmer bisarr och det ställs på sin spets när han får ett pris i Italien och är med i ett typiskt italienskt tv-program.

Det är en sorglig film om en man som tappat kontakten med tillvaron och Stephen Dorph gör den övertygande. Med dotterns hjälp återfår han markkontakten och slutscenen ger ett visst hopp om räddning.

Christina Hygge