Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Speedig racing utan story och målgrupp

Ja, milda makter... I en halvanimerad värld som ser ut som om John Goodman och Susan Sarandon gått vilse i Willy Wonkas chokladfabrik på jakt efter Spy Kids bor Speed Racer, och han heter faktiskt så. Förnamn Speed. Efternamn Racer.

Till yrket är han immaterialrättsjurist – nej, han är racerförare. Och han kör sin racerbil genom glittrande datoreffektstäder, isiga datoreffektöknar, pulserande datoreffektbanor och jagar minnet av sin döde bror och försöker samtidigt besegra den typen av storkapitalistiska skurkar som Matrix-bröderna Wachowschi numera ägnar halva sin tid åt att rasa mot. (Den andra halvan ägnar de åt att göra film åt det vänsterradikala indiefilmbolaget Time Warner.)

Det här blev många intryck att smälta på en gång, jag vet, men multiplicera dem med en miljard och du får ”Speed Racer”. En film som har allt. Utom en story och en målgrupp. Är den för barn? Tydligen, eftersom en schimpans har de flesta skämten. Är den för vuxna? Uppenbarligen, eftersom den innehåller evighetslånga dialoger om hur olika multilaterala konglomerat korrumperar racingsporten.

”Speed Racer” försöker helt enkelt sitta både bakom ratten och i barnstolen samtidigt, med resultat att den hamnar rakt på växelspaken. Det är inte bekvämt.

”Speed Racer” är den sortens film som kommer att gå bra i Japan och sälja många bilar i Happy Meal-paket. Det behöver inte betyda att den är dålig. Men det är fan ingen kvalitetsgaranti heller.

Erik Helmerson